onsdag 13 januari 2010

Röd vrede

Den har kommit tillbaka igen. Trotsvreden hos Rubinen. Man kan känna hur den hukar i vassen direkt på morgonen (eller om man ska vara ärlig; på natten när jag går in och ligger bredvid på madrassen då det vaknats och ropats på.). Dålig sömn, nedkissad pyjamas och lakan hjälper förstås inte. Och inte heller mardrömmar.
Dagarna pendlar mellan strålande kärleksfullhet och tvärstopp med ultrautbrott.
Imorse var det en sån morgon.
Utlyft ur badrummet där vi stressade badade och sanerade en nedbajsad Pydd, fick Rubinen sin första explosion i hallen. För att han inte fick bada, han också. Sen kom ytterligare ett när blöjan skulle bytas innan dagisavfärd och så ett när ytterkläderna skulle på. Och han har blivit stark och väldigt väldigt fysiskt snabb och smidig. Men det har varit lugnare ett tag och det är vi förstås tacksamma för. För det tyder ju på att det kan bli så igen. Snart, hoppas vi.

4 kommentarer:

  1. kämpigt. för både er och honom! hoppas det vänder snart...

    SvaraRadera
  2. Det är jobbigt. Mycket jobbigt med små människor som ska växa upp. Men det blir bättre, jag lovar! Eller bättre och bättre. Det blir jävligt fast på ett annat sätt. *Suck

    SvaraRadera
  3. Läser och känner igen mig. Fått höra "Vill inte" ungefär tusen gånger idag. På eftermiddagen kämpade vi en halvtimme eller så med att få på hela familjen varma kläder och tog oss ut i snön. Bara för att T ska slänga sig på marken och skrika det första han gör. Fick gå in igen efter 5 minuter. Så onödigt...

    SvaraRadera
  4. fru a: mmm, kämpigt, och visst vet vi ju att det går över, men det är lika gastkramande varje gång att så mycket vrede kan finnas i en så liten kropp...

    Magda.nu: Ja, de är ju så sanna de där Karin Boye-orden om knoppar som gör ont och brister. det gäller ju inte bara tonår utan hela vägen från födelse och uppåt. Skönt att det blir bättre med trotset och det man inte vet om kommande jävligheter behöver man ju inte låtsas om...;)

    V: Det är så skönt varje gång någon bekräftar att man inte är ensam och galen i sin trots-vardag... Tack för kommentaren! Och välkommen tillbaka!

    SvaraRadera