Ikväll bet hon mig. Hårt. Och inte var det ett misstag heller. Hon gjorde det igen. Och sen en gång till bara för att jag verkligen skulle fatta.
Och hon är ju ingen liten bebis längre. Hon är ju inte det. Nu går hon och går och går. Hon förstår mycket. Hon ger oss pussar mest hela tiden; för att hon vill. Hon grälar på allvar med storebror och ger igen när han är riktigt tarvlig mot henne. Hon skäller ut oss när vi inte fattar vad hon vill, pekar på det hon vill ha och sjunger och dansar när hon är glad. Hon är så påtagligt en liten människa, ett litet barn nu.
Och ändå. Det känns lite sorgligt att vi inte längre har den där stunden innan läggning ihop. Och det är lustigt att jag som var helt övertygad om att amningen skulle vara long gone vid det här laget, har velat hålla på så här länge. Men nu är det slut. Det positiva är ju att maken nu kan hantera läggningarna helt själv;). Och jag med, för den delen.
Ah...
SvaraRaderajag har själv inte fått ha lyxen att amma så länge, nästan inte alls faktiskt...så jag är lite avis, men inte på den där separationen som det blir till slut. jag har hört att man nästan känner sig ratad...
men det har ju sina fördelar som sagt,nu behöver du inte ansvara för nattningen längre;)
kram till dig!
skönt! och vemodigt...
SvaraRaderaBlandade känslor det där att sluta med amning. Siri bestämde för ganska månader sedan att hon inte vill ha bröstmjölk längre. Det blev lite chockartat men samtidigt skönt att hon valde det själv.
SvaraRaderaSå häftigt att hon väljer själv att hon vill sluta! Men så klart vemodigt för dig.
SvaraRaderaHär hemma löste det sig genom att min mjölk sinade, så man kan väl säga att det var min kropp som bestämde att amningen skulle vara över.
Lillan verkar inte sakna det ett dugg, och verkar inte ens komma ihåg att hon nånsin ammat.
stor kram till dig!
fröken blund slår dank: Jo, visst kan det ha sina fördelar...;) Och den här gången var det faktiskt inte så farligt. Jag hade ändå tänkt att "tvinga" henne att sluta nu i veckan eftersom jag åker iväg ett par nätter, så det var ju bara bra att hon tog tag i det själv. Kram tillbaka!
SvaraRaderafru a: Ja och ja. Det blir lite av en ny relation. Konstigt, det där...
Yogamamma: Ja, det är alltid skönt när de väljer själv; jobbigt när man måste forcera en utveckling även om det ibland är tvunget. Vi har ju faktiskt haft lite lyxen att barnen valt själv, båda två. R när han var nästan 8 månader och L nu då.
C: L verkar faktiskt inte sakna det alls och det är ju bara bra, men jag kan fortfarande få en sådan där känsla av att "hjälp, hur gör jag nu för att trösta?", vilket är komiskt eftersom jag aldrig ammat som tröst...;) Men det sitter kanske i en reptildel...? Stor kram tillbaka!