Öronbarn

När jag var liten hade jag öroninflammation mest hela tiden. Så ser i alla fall minnet ut, när jag ser tillbaka. I minnet handlar det mest om spruckna trumhinnor, jourläkare och nattöppna kliniker, penicillin-allergi och abboticin-konsekvenser, om smaken av flytande alvedon och näsdroppar som rann ner i halsen. Alvedon var gott, men inte näsdroppar och penicillin. Att vara sjuk var egentligen inget ont. Så minns jag det i alla fall.

Nu när jag är vuxen och lever med oron för sjukdomar som drabbar mina barn, är läget helt annorlunda. För vårdinrättningar ringer inte upp mig och ger mitt barn tider av sig själva, medicin levereras inte till dörren, någon annan tar varken beslut om eller konsekvenserna av jämrande lealösa barn.
Kort sagt, här gäller det att ha koncentrationen uppe och alla rätt på proven. Här gäller det att sitta i köer, planera rundor förbi kvällsöppna apotek, hitta finurliga sätt att servera äckliga smaker och droppa förhatliga droppar. Här gäller det att söva om och vyssja förtvivlade ynkliga ANDRA. Att själv känna efter hur trött man är eller hur snuvig man är funkar liksom inte. Det är sjukdomstid som är det där riktiga kvittot på att man blivit förälder och verkligt vuxen.

Och trots att det mesta inte alls är kul med det, så finns det ändå någon liten tillfredsställelse i varje seger vunnen, i varje droppad näsdroppe. Jag klarar det faktiskt. Faktiskt. Jag är vuxen och det är helt ok.