Å ena sidan, å andra sidan

..arbetar jag med att påminna mig om livets värde och skörhet. Och i mitt jobb blir det lätt rutin och tomma, om än korrekta, ord av det, så det krävs faktiskt en del arbete med att aktualisera och hitta nya ord, tankar och bilder.

Å andra sidan, brottas jag (vi) hårt med den nya trotsfasen som Rubinen gått in i, där allting som går honom och hans planer emot bemöts med ett strupvrål i form av ett "NEEEEEEEEJ" ackompanjerat med slag, sparkar, bett och nyp. Och där det faktiskt inte går att vare sig tala lugnt med honom eller avleda. När jag talar med honom efteråt, viker han ner blicken och har svårt att be om förlåtelse. Dessutom upprepar han beteendet inte bara fem, utan kanske tjugo gånger per dag just nu. Jag känner mig matt och maktlös. Ledsen.

Det är också en ny slags svartsjuka i luften som jag aldrig sett förut, en som tränger fram genom en ny sorts sorgsen blick. En blick som inte är menad för oss att se egentligen, utan som iakttar oss när vi umgås med lillasyster. Då vill jag bara ta den lille arge i famnen och krama honom länge, länge, men oftast, när jag försöker, trycker han ifrån och vill inte.

Och visst. Det är säkert en fas det här också. Det enda som oroar mig något, är att kraften och problematiken kring trotsandet gradvis verkar trappas upp från fas till fas. Det gör ont att växa upp. För oss alla.