Jag har ett jobb som äter väldigt mycket av sådan tid som ofta räknas som möjlig familjetid; kvällar och helger. Ja, storhelger är ju t o m mina allra viktigaste dagar under året.
Hur man balanserar arbete, familjetid, partid och egentid är inte en enkel historia, fast självklart inte vare sig enklare eller svårare, egentligen, än för någon annan familj.
När jag precis var klar och började jobba "på riktigt", älskade jag känslan av att vara i huset när ingen annan var där; att sitta kvar sena kvällar och planera storslaget, möta människor på tider som inte var kontorstid och jobba med nattverksamheten inne i vår huvudbyggnad. Det gör jag fortfarande. Egentligen. Men nu tävlar allt det där riktigt roliga av det arbetsmässiga med familjetiden, tiden med barnen. Och där är det givet vilka vinnarna är rent känslomässigt. Plötsligt kan arbetet upplevas som mest problematiskt.
Igår besökte jag min forna verksamhet på kvällen och slogs i hjärtat av den där starka kärlekskänslan till jobbet som jag hade då, för ett antal år sedan, när det begav sig, när det var jag och natten. Och det är skönt att konstatera: Kärleken finns där fortfarande, även om den får stå tillbaka lite just nu.
Åh så härligt ändå...att känna så där för sitt jobb.
SvaraRaderaProblematiskt verkligen, det är tufft när det ena konkurrerar ut det andra och man känner att allt alltid sker på bekostnad av något annat...för så är det ju när man fått barn...
men ändå. att få känna kärlek till sitt jobb, det avundas jag. inte missunnar, avundar, ...på ett snällt sätt!
Kram.
Känner igen det där! Kluvenheten. Tror det är ganska vanligt när man har små barn och jobbar oregelbundet. Jag brukar tänka att var sak har sin tid. Nu vill jag vara ledig varje jul, tidigare ville jag jobba varje jul. Min strategi då jag börjar jobba är att överleva och att jobbet inte får kosta mer än det smakar, arbetsmässigt. Då tar jag något "enklare" arbete medan barnen är små. Jag vill lägga min energi på familjen just nu. Öl med jobbarkompisar och övertid får jag ta sedan.
SvaraRaderaKul tjej vá? Öum.
fröken blund slår dank: Ja, det är härligt. det är det verkligen. jag försöker ofta påminna mig om själva vigningen när jag lovade allt det där, allt det där som numera så ofta hamnar i glömska bakom alla andra måsten och önskningar. Samtidigt hade jag ju ingen aning då hur kärleken till barnen kunde sätta all annan kärlek på vänt och alla andra intressen på sparlåga. Kram!
SvaraRaderaMagda.nu: Kluvenhet är det verkligen. Verkligen. Och jag förstår dig precis och försöker samtidigt inbilla mig själv att, ja, visst är jag ändå kul. Eller, ja... Här måste det bli pussel eller möjligtvis lätt nedgång i tid, kanske, så småningom. För något annat jobb kan jag ju inte riktigt se som möjligt. Suck.
hmm, det är lite som att jobba på krogen då, att vara präst ;) fast min kärlek till DET jobbet har jag tack och lov inte kvar... bara lite nostalgi ibland!
SvaraRadera