På senaste tiden har jag haft anledning att på jobbet diskutera det där med var gränserna går; hur mycket det är ok att visa av sig själv som offentlig person i det skrå jag tillhör.
För inte jättelänge sedan bodde prästen i prästgård på landet som var tillgänglig för alla församlingsbor/bybor alla timmar på dygnet. Tempot var förvisso något lägre (eller, ja, väldigt mycket lägre skulle jag nog våga säga), men det var liksom aldrig aktuellt att säga att "nej, jag är inte i tjänst." Alla visste förstås ALLT om prästen och hans familj. "Prästens ungar" är ju ett begrepp som var och varannan förstår...
Och idag då? Anonymiteten är självklart långt mycket större idag. Det går att gömma sig i storstad och förort. Det är fullt möjligt och accepterat att pendla till jobbet och alltså inte bo i "sin" församling. Det är t o m ganska ovanligt att man bor i sin församling. I princip är det fullt möjligt att bara vara präst på jobbet. Men. Eftersom även kyrkans folk är barn av sin tid finns det ett annat samhälle som börjar bli synligt; kommuniteter där gränsen mellan jobb och privatliv suddas ut, för att det faktiskt inte riktigt går att sätta sådana gränser. Inte för någon.
Det finns en ganska tydlig skepsis till nätet och sociala medier inom vissa kretsar i kyrkan. Det kan jag definitivt säga utan att ljuga. Jag tror att det handlar om att man inte vet vad det innebär, vet hur man ska bete sig, klarar av att greppa vad det handlar om, det där farliga. Man gömmer sig bakom prat om "ytlighet", exhibitionism och liknande och låtsas som om det inte redan är ett faktum. Präster använder FB, surfar, är medlemmar i olika communities, bloggar och chattar. Jag tänker, för egen del, att det folk i "min" församling kan snoka reda på om mig via nätet är precis sådant som var en självklarhet att man visste om alla sina grannar, inklusive prästen, för inte alls så länge sen. Och det är ju faktiskt bara bra. Vi angår ju varandra oavsett vilka vi är. När intresset för andra människor försvinner, försvinner det där hoppet om att vi som mänsklighet ska kunna reda ut världens problem. Så länge leve nyfikenheten!
Utan att trampa på dina tår så tror jag att det hade varit roligt att veta att just du var min präst som bloggade, jag har ett komplicerat förhållande till auktoritära människor. När jag var liten så trodde jag att poliser var robotar, och präster var "felfria" änglar som inte hade något kön. Hehe.
SvaraRaderaAtt få veta att just min präst som mässar framför mig varje söndag har ett liv utanför kyrkan hade gjort mig till en mer självsäker människa.
Hoppas du inte tar illa upp.
Fröken K: Självklart tar jag inte illa upp! Jag tror att det finns fler än du som skulle vilja veta det, men samtidigt kan det vara känsligt att blogga om vissa ämnen. Jag har valt att inte blogga om jobbet mer än på ett metaplan och möjligtvis om hur det påverkar mitt hemliv just pga att det är så mycket människor som berörs i det jag gör på jobbet. Att t ex nämna speciella möten jag haft eller dop, vigslar och begravningar jag hållit i skulle vara alldeles för känsligt. Sen tror jag att det finns människor som har en bild av präster som är väldigt gammalmodig och fylld av "Men sånt får väl inte präster göra...?". Jag har inget emot att visa att så inte är fallet så länge det inte drabbar mina närmaste. Så, ja, balansgången är ju tämligen vinglig. Å andra sidan, det är den väl för de flesta?
SvaraRaderaDu är så klok så. Visst är det nyttigt att se att vi har "opästiga" liv också. Med vissa gränser förstås, men jag tänker att de gränserna även gäller i normalt umgänge. Sunt förnuft, så är de sociala medierna bara till godo.
SvaraRaderaMaria: Ja, precis, i normalt umgänge också och så får vi väl vara medvetna om att det finns MÅNGA föreställningar om hur vi borde vara och är. Ibland lever vi upp till dem, ibland inte. Huvudsaken är väl att vi kan stå för dem vi är?
SvaraRadera