... drabbades jag av det där stynget i hjärtat igen, som jag valt att begrava långt långt ner i minnet. Plötsligt ville inte Rubinen att jag skulle hjälpa honom, att jag skulle trösta, att jag skulle vara där med honom. Återigen var det bara pappa, pappa och pappa. Det har nog smugit sig fram den senaste veckan. Ja, sen jag började jobba igen.
Jag blir som en osäker tonåring som vill ha bekräftelse, som säger "jag älskar dig" tjugo trettio gånger för att åtminstone få ett tillbaka, som startar gräl för att få möjligheten att bli sams igen.
Och hela tiden känner jag mig så patetisk, för det är ju fantastiskt, underbart och helt enastående att Rubinen älskar sin pappa, vill vara med sin pappa och har roligt med sin pappa. För nu är det ju min tur att arbeta, att få komma hem till en städad lägenhet där två älskade små barn rusar emot mig och bara berättar spillror, om ens det, av vad de upplevt under dagen. Det är min tur att uppleva vissa saker endast i återberättelse och foton. Det är min tur att under dagen inse att jag långa perioder helt glömt att jag är förälder, att jag slipper hålla ordning på vantar, nappar och vällingflaskor.
Och det är ju som det ska vara egentligen. Helt riktigt. Fast jag vill ju liksom både ha kakan och äta upp den.
Ah...jag vet...som jag skrev förut...allting är på bekostnad av nåt annat...man längtar ihjäl sig efter att få börja jobba igen. känna sig vuxen. som man är. prata till punkt. äta ifred. kissa oxå. skönt att slippa hemmets väggar, blöta vantar och barnkladd...
SvaraRaderaman glömmer så lätt det där andra just då. det där som gör ont att missa.
skit skit skit.
jag fattar vad du menar. och man är inte bättre än att man blir lite avundsjuk.
Men det är väl okej. visst?
det är klart man blir lite ledsen, barn är ju så tuffa, så rättfram i sina val.
och det är ju som det ska.
Och sen tror jag de rackarna hämnas lite, spelar piano på skulden som man bär på nåt sätt. och straffar genom att välja den andra, hihi.
Man får suga sig fast vid momentet när man kommer hem. kärleken. supa in och suga fast. som en liten snäll men kärlekskrank igel...
Usch, det låter hemskt! Men, jag antar att det är en del av föräldraskapet att släppa de små ifrån sig.
SvaraRaderaJag gillar din beskrivning av det "jobbande livet". Men jag känner också ett styng i hjärtat att om inte alls lång tid är det min tur att uppleva det.
Kram till dig!
Så dubbelt det är. Jag känner igen mig så, kommer precis ihåg hur det var med Sixten när jag började jobba och helt plötsligt inte var vatten värd. Det är skitjobbigt att inte bli ledsen, eller i alla fall vara vuxen och inte visa det. Jag ville bara gråta så många gånger och kände mig utanför. Utanför! Men det är faktiskt helt okej att bli ledsen. Det är en stor omställning för er alla och reaktionerna blir olika för er allihop. Och att släppa taget verkar man ju behöva träna på från att de föds typ... Stor kram!
SvaraRaderafröken blund slår dank: Ja, igel, det är vad man är. Och jag tror att du har helt rätt i det där med hämnden, men jag tror inte att det är något manipulativt och uttänkt utan helt känslostyrt. Mamma pysslar med annat, då är jag sur på mamma, liksom. Men skitjobbigt är precis vad det är och jag kan ändå längta lite till att vardagen bryter in för oss alla. Fast jag vill inte bli påmind om det sen...;)
SvaraRaderaC: Jo, det där att släppa iväg och ifrån är ju inbyggt i hela utvecklingen på något sätt, men det gör ju ont ändå (brukar Karin Boye-tänka då och då... Visst gör det ont...). Helgkramar!
Anna ser dej: Precis. Utanför är ordet. För det är den känslan som är störst även när de kommer emot mig i hallen så där lyckligt. Här har jag varit i en avskild värld och fortsätter liksom vara det även när jag kommer hem eftersom jag inte varit med om allt det där som de delar. Jag antar att det är en övning inför att man inte ens kan gissa sig till vad som pågår i huvudet på dem så småningom, men någon kul övning -nej, det är det då sannerligen inte. Kram tillbaka!