Hon är gnällig. Pappig och mammig om vartannat. Vill vara hos mig, men är lika gärna hos maken. Kryper som en raket ut i hallen när hon hör mig komma i dörren, för att börja hulka när hon inser att hon klarat hela dagen utan mig och vara helt ok när maken minuten efter tar emot henne för att Rubinen ska få sina kramar han med.
Vid läggdags är det tårar igen, och gråt, tills hon ligger hos mig och får somna medan hon ammar trots att det inte kan vara några stora mängder hon får i sig på det sättet. Jag läste någonstans att om man gör överlämningen vid den känsliga 9-månaders-perioden, så ska man undvika att göra andra större förändringar i barnets liv samtidigt. Som att sluta amma, t ex. Så jag fortsätter ett tag till. Det är helt ok. Ja, mer än det egentligen. För här får jag egoistiskt nog låtsas att jag är lite oumbärlig (fastän jag inte är det) och umgås med Pydd på alldeles egen hand.
En Pydd som just nu är görförkyld och sover som en liten kratta. Som fortfarande har sviter av magsjukan och tycks äta, äta, äta och ändå inte riktigt lägga på sig. Som jag oroar mig för och som samtidigt faktiskt mest är glad. Trots allt. Och självklart är jag lycklig över att maken får lära känna henne på samma sätt som jag fått glädjen att göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar