Det är skönt att gå till jobbet i den här tiden.
Morgnarna är vackra, löftesrika.
Underbart med det vita, vilsamma och ljuddämpande.
Skönt med den - trots den i december ganska hektiska arbetsplatsen - lite fridfullare stämningen och den lite mer koncentrerade jobbagendan.
Hemvägen känns kortare än ditvägen, lite motigare på något sätt. Föräldraskulden ramlar över mig. Känslan av att "nu gäller det", det är under de här två timmarna som det ska umgås till max med maximal kvalitet och bästa humör. Och vetskapen om att det så sällan blir så, men att det får vara ok ändå. Jag gör mitt bästa. Jag gör mitt bästa med mitt tålamod, även om det är lättare sagt än gjort. Vi sover ganska illa, allihop. Jag vaknar sällan där jag somnade och maken har Pydden som sovkamrat merparten av nätterna. Men på det stora hela är det ju bra, bra, bra. Vi är någorlunda friska och har varandra och faktiskt enastående roligt ihop allt som oftast.
Jag har känt mig disträ ett tag. Oförmögen att riktigt hitta fokus. Det har inte med sinnesstämningen att göra. För jag är ganska så tillfreds med livet just nu. Jag tror att det har med förändringen att göra - att livet plötsligt är så annorlunda igen, nu sedan jobbstarten. Jag vet inte riktigt vem jag är, vad jag är. Jag håller nog på att hitta det igen. Jag tror inte att jag är så bra på förändringar, eller snarare, jag vet att jag inte är det. Det tar emot; min naturliga friktion kämpar emot, sätter hälarna i marken och muttrar.
Imorse när jag lämnade Rubinen på dagis i den mycket decimerade och sammanslagna gruppen hann de ologiska tankarna drämma till mig; är jag en dålig mamma som inte låter min son få ha ett långt jullov? Borde jag ha försökt vara ledig trots att jobbet ser ut som det gör?
Hemma finns maken som alls inte känner så, som alls inte upplevde (fantiserade ihop) att fröknarna försökte få honom att känna dåligt samvete för att också han behövde de små pauserna medan Pydden sover till att jobba med sitt. Och jag undrar om det överhuvudtaget är möjligt att se världen genom samma glasögon och konstaterar att, nej, och det är väl tur det - för hur skulle vi då någonsin lära oss något?
Och imorgon ska jag fundera ut hur man berättar om den där första julnatten för barnen och de vuxna som kommer till kyrkan på julafton klockan 11. Livet i ett nötskal just nu.
Kan det vara så att man inte riktigt känner igen sig själv när man blivit förälder? Eller tolkar jag texten fel, och bara tänker på mig själv kanske.
SvaraRaderaDu verkar vara en underbar mor, och om jag bodde i din stad så skulle jag leta upp dig (nej, jag är ingen stalker) och ge dig en kram mitt framför en förvånad Pydd och Rubin.
Så fint du skriver!
SvaraRaderaDu förmedlar verkligen känslan. Själv försöker jag på mitt håll mjölka ur den här sista tiden som mammaledig, för "den kommer ju aldrig igen" som alla säger...
Hoppas du får en underbar jul och att du hinner vara ledig lite med din familj också!
Stor kram!
Fröken K: Jag tror att du har helt rätt; att det tar ett tag i alla fall (om någonsin?), innan man helt känner sig hemma i föräldrakostymen. Och förmodligen är det precis så som det ska vara, inte minst om man levt för sig själv så länge som jag hann göra innan jag blev förälder. Tack så mycket för fina ord - det värmer gott och jag skulle gladeligen ta emot den där kramen och ge en tillbaka!
SvaraRaderaC: Tack, tack, tack! Hoppas du haft fina dagar och att du får en fortsatt fin jul tillsammans med familjen! Stora kramar!
Du skriver så målande, så rikt, så känsligt. Jag förstår precis. Kanske för att vi nästan går i samma faser med ledighet och jobb. När vi kommer hem igen så börjar jag jobba igen och det känns lite overkligt. Längtar ganska mycket, men vet att det kommer bli så stor saknad också när det väl sätter igång.
SvaraRaderaOch någonstans så tycker jag att det är en väldigt stor förändring att bli fler i familjen och allt vad som kommer med det. Inte konstigt om man blir lite vilsen i vem man är och var man är på väg mitt i svirret som skapats av kaoset, lyckan, tårarna, förvirringen, det glasklara, ja allt det som är att få barn alltså. Stor kram till dig
Anna ser dej: Tack. Jag blir så glad för dina ord. Visst är det en gigantstor förändring att bli fler i familjen och jag kan ändå sitta här och så smått längta efter fler samtidigt som jag gapar åt mig själv efter årets alla vedermödor i två-barns-djungeln! Nu är det i alla fall skönt att få jobba, ha lite tankefrid och medan maken är hemma är det ju lite fler marginaler (ingen VAB, ingen stress till dagislämning och -hämtning o s v). Jag ser fram emot att få dela de erfarenheterna med dig så här över nätet och även de lite jobbigare när vi sliter för att få allt att gå ihop. Lycka är den där gemenskapen som inger sådan kraft. Ett bra år; det tror jag på! Stor kram till dig!
SvaraRadera