Efter en något decimerad arbetsvecka (det kommer även ett pass ikväll och ett till på söndag) sprang jag hem igår vid lunchtid, kastade på Pydden kläderna, tog med mig mormor och morfar som agerat barnvakter till Rubinens dagis, hämtade honom utan trotsutbrott, sprang vidare till vårdcentralen tillsammans med entouraget samt även en fellow förälder med två barn och presenterade barnen för svinissprutorna utan minsta motstånd, sprang vidare till en lekplats, lyckades få upp Rubinen i vagnen utan trotsutbrott efter att han fått gå bredvid vagnen ett tag på väg hem, fixade mellis, städade toaletten och var fortfarande ganska ok i huvudet när maken anslöt sig vid 17.
Idag fick jag på Rubinen ytterkläderna när vi skulle ut och gå utan nämnvärt utbrott, fick upp honom i vagnen efter lyckosam lek med fredagsledig dagiskompis, gick och handlade, fick honom att gå upp i lägenheten utan bråk, bytte en bajsblöja utan att bli sparkad i magen, fixade lunch, bakade pepparkakor (igen), städade och jonglerade båda barnen tills maken kom hem.
Vågar jag ropa ytterligare ett litet hej?
Nu är jag trött. Trött. Trött. Och nu, precis nu, ska jag iväg för kvällspass på jobbet. Well. Jag ska nog bara hålla andan lite längre och inte känna efter mer.
Vad skönt att trotset verkar ha lagt sig!
SvaraRaderaVisst är det magiskt hur mycket man hinner vissa dagar? Och lika magiskt hur lite man hinner andra... ;)
Stor kram till dig, du tappra kvällsarbetare!
C: Ja, det är underbart, även om jag, som sagt, inte riktigt vågar ropa hej.
SvaraRaderaDet är verkligen helt vansinnigt hur effektiv man kan vara när man fått upp ångan och du har helt rätt i att andra dagar är på riktig sparlåga. Kanske det jämnar ut sig i slutändan...
Stor kram tillbaka!