Om att lösa konflikter

Man lär ju sig en del om sig själv när man får barn. Det är bara att erkänna. Många saker är inte positiva. Långt ifrån. I förmiddags mötte jag en kompis som konstaterade det jag också alltid tänker: Man upprepar det man är uppväxt med, oavsett om det är bra eller dåligt, helt enkelt för att det är det man känner till. Å andra sidan, så ser jag ju mig inte som helt skadad. Faktiskt inte.

När Pydden och jag läser böcker och jag läser ledsna eller upprörda karaktärers repliker, vänder sig Pydd alltid till mig, ser mig i ögonen och säger med en lätt oroad röst: "Mamma?". Oftast konstaterar hon att det bara är sagan som lyder så där, men det kvittar faktiskt hur många gånger vi läst boken; hon gör alltid samma koll. Vilket får mig att börja undra hur mycket jag använder den känslomässiga utpressningen som uppfostringsmetod. Ajajaj. Eller gör jag så? Det var ju så jag aldrig skulle göra...;)

Men idag var jag faktiskt sur på riktigt. Jag hade stått och lagat mat och den lilla otacksamma grisungen tog bara maten och slängde den i golvet när hon inte fått dränka den fullständigt i ketchup. Så dålig var den inte. Det var den verkligen inte. Hon var skitarg och riktigt förorättad. Jag blev sårad och sur. Lågmält sur och lite inåtvänd. Och vad gör lilla fröken Pydd då; jo:En hel show för att få mig på gott humör igen innehållande kullerbyttor, tretusen kramar och blöta pussar, 70 olika varianter av "hej mamma!" och diverse klättringsakrobatik på mig, soffan och bordet. Tja, det är svårt att vara sur på någon som anstränger sig så... Och det är helt enkelt svårt att vara sur på henne överhuvudtaget i några långa stunder. Hon vet exakt hur hon ska ta mig.

Girls night

Att umgås med en 3-åring är en helt annan sak än att umgås med en 1,5-åring. Det behöver nog inte sägas egentligen. Att umgås med en sjövild och helgalen 1,5-åring är ytterligare en annan sak. Nu är det bara hon och jag i ett par dagar. Jag undrar just hur trött jag kommer vara i helgen...

Personlighetsförändring?

Sedan vår fyrbente familjemedlem blivit ensamkatt i familjen, har vi märkt en del förändringar i hans personlighet. Dels har han helt lagt om sina tider och rutiner, vilket är mycket spännande sedan de sett ut som de gjort i flera år. Dels har han kommit ut ur ett lite distanserat och svårflirtat skal och plötsligt blivit värsta familjekatten. Och grejen är att han förmodligen alltid varit det. Jag minns hur vi, innan barnen kom, kväll efter kväll kastade piprensare som han hämtade och hur han bråkade med högljudd röst så fort uppmärksamheten inte var riktad åt hans håll. Där är vi igen. Varje kväll. Och en siamesröst är tämligen skarp... Men den största vinsten är att han plötsligt blivit så nära barnen, speciellt Pydden. Och hon älskar honom hårdhänt och förtjust med ett stort leende över hela ansiktet.

Lite impad

Det slår mig då och då att den där två-åringen som jag hade att förhålla mig till under året nu är en treåring istället med allt vad det innebär. Vissa saker har ju faktiskt förändrats till det bättre trots gnäll, velighet och tjat.
Som idag t ex.
Vi gick till tandhygienisten. Jag var väl inte direkt orolig, men med tanke på att Rubinen vid 1,5 års ålder skrämde livet ur tandläkarstudenten som istället bokade in honom 9 månader senare eftersom undersökning var omöjlig, så kanske just det där med Rubinen och lokaler där man tittar på tänder inte gör hjärtat varmt vid tanken.
Men, den lille käcke betedde sig som ett litet mönsterbarn i väntrummet, klättrade upp i stolen själv när vi kom in i rummet, lät hygienisten titta på alla tänder, blåsa på dem och pensla banangojs. Utan ett endaste litet delfinskrik eller bryt. (Möjligen en antydning när han var tvungen att sluta med tryckandet på sköljknappen efter 15 tryck.)
Och hela vägen tillbaka chantade han hur duktig han varit "Nu var jag såååå duktig, mamma! Verkligen så duktig!". Och, ja, det må jag säga.
Sedan blev han sitt mer vanliga jag igen.

Din... bajsplutta

Rubinen har blivit allt mer kreativ vad gäller namn han kallar sin lillasyster när hon på olika sätt inte faller honom på läppen. De flesta orden har prefixet bajs-. Jag behöver väl knappast nämna att lillasyster är en god härmapa och att ordet vi hör mest här hemma just nu - inte bara på grund av kalsongproblematiken - är just bajs...

Och när jag ser honom sova...

..., min fine fine Rubin, med feber i kroppen och tunga ögonlock, varmlockig och underbart kärleksfullt gosig innan sömnen träder in, värker mitt hjärta av en kärlek som gör hela kroppen svag och bräcklig.

Ännu ett dilemma

Plats: På lekplatsen
Deltagare: Rubin, kompisen T och mödrarna.
Händelse: I leken (eller, ja, var det en lek egentligen?) börjar plötsligt Rubinen gråta när T jagar honom lite för intensivt. När R stannar blir han slagen och puttad av T. Mödrarna reder upp.

Senare blir R slagen i huvudet av T tre gånger med spade samt ännu lite senare puttad och slagen igen. Båda gångerna börjar R gråta, men gör inget tillbaka. T's moder ryter och sätter T i vagnen som "straff". R förlåter snabbare än kvickast.
Slutligen blir R puttad från ett bord som han och T använt att hoppa från. Nu säger jag till R att han får putta T, vilket han självklart inte gör och vilket jag självklart inte tycker. Egentligen. Men just då. Men sådan är inte R. Han slåss inte. Inte numera.

Och nu står jag inför ett dilemma; vara glad som en yster kalv för att min fine (och gnällige) R inte gör andra barn (än sin lillasyster) illa ELLER tycka att "han måste ju för bövelen försvara sig!". Och till saken hör ju att jag ÄR glad att han inte slåss. Jag är så glad så glad, men jag vill inte att han ska bli ledsen varje gång vi leker med bästisen. Som fortfarande är bästis. Trots allt.
Så, vad ska jag göra?

Litet missöde

I den där kaotiska semestervardagen är det lätt att påbörja något som inte avslutas. Fastän det verkligen borde göras. Som ett enkelt nappkok på spisen till exempel.
När jag och Pydd kom hem igår efter en enkel shoppingrunda i stan, hittade vi en kastrull med 8 smälta nappar i. Helt smälta. Den nionde nappen var fortfarande igenkänningsbar som napp. Tur i oturen att vi kom hem när vi gjorde och inte en halvtimme senare. Då hade nog tankspriddheten fått värre konsekvenser än en eftermiddags-evakuering av hemmet...

Gnällspik

En viss nybliven treåring har förvandlats från argsint och viljestark vredesutbrottsunge till gnällspik. Förvandlingen skedde inte över en natt, men nästintill.

Allt är: "Välll inte" och åtföljs av fejkade snyftningar eller gnällskrik. "Välll" med riktigt diftongerad vokal för att riktigt betona hur lite han vill, förstås. Det kan vara ganska ansträngande de dagar då han dessutom är på dåligt humör i grunden.
Det går verkligen att gnälla över allting. Fel kalsonger. Fel glass. Påsmörjandet av solkräm. Att man inte får på sig sina skor själv. Att bli hjälpt med skorna. Att vi ska åka till djurparken. Att vi ska åka hem därifrån. Att det är gurka på mackan. Att mackan inte är likadan som våra (dvs när vi inte lagt någon gurka på). Att man tappar något på marken. Att man inte kan bli buren närhelst andan faller på. Att vi stänger av tv:n orsakar närmast ett nervsammanbrott och garanterad attack mot personen som sitter bredvid. Att vi ska läsa böcker istället för titta på tv. Att den boken vi läst är den sista innan läggning. Och så förstås varje gång man ramlar och slår sig litet eller mycket. Vilket blivit mycket på sista tiden i tunnare sommarkläder.

Där uppstår för mig ett dilemma. För jag menar att pojkar måste få vara ledsna på precis samma sätt som flickor när något ledsamt hänt eller när något gör ont. När armen fick ett skrapsår även om det är litet. När någon varit taskig och tagit ens saker, slagit en i huvudet och puttat en. Det borde vara självklart, men det är ju inte det, alltså måste det påpekas.
Men. För Rubinens del är det väl mycket "vargen kommer" just nu. Så mycket att det är svårt att avgöra när man ska säga "Ta dig samman nu!" eller "Stackars dig!". Och jag märker att den senare tidens allomfattande gnäll gjort att jag allt oftare suckar även när skrapsåren kommer. Dock är jag väl egentligen övertygad om att jag skulle suckat lika mycket om det var Pydden som förgyllde dygnet med gnäll. Fast säker kan jag aldrig bli. Jobbigt det där.
Och är det någon som vet om det här möjligen är en fas? Jag skulle verkligen bli själaglad då...

Att tala om döden

Det har blivit en del prat om döden på sista tiden i vårt hem. På ett sätt är det bra att det "bara" handlat om vår älskade kattbroder och ingen av mänsklig sort, men principerna är förstås desamma.
Rubinen har haft svårt att acceptera att fine M inte är kvar på sjukhuset och kommer att bli bra, vilket är helt naturligt eftersom han ju inte sett något annat än att vi skyndat iväg dit. När vi kom hem med den tomma transportburen hände det något. R som inte är den som direkt slänger ur sig ord, blev märkbart ledsen och bedrövad över att buren stod där i hallen.
Och vad säger man till barn om döden? Ja, själv tror jag förstås att man måste säga som det är. Så småningom i alla fall. Att vi inte vet vad som händer efteråt, men kan hoppas och tro. Själv har jag inga problem att prata om himlen. Det gör jag i någon mening vid varje begravning om än inte i så konkreta ordalag.
I morse vid frukostbordet sa Rubinen att M är i himlen hos Gud. Att Gud är en doktor och hjälper M. Att Gud är snäll. Att M kan vinka från himlen till oss. Att vi saknar M.

Det där med Gud som doktor var ju inte direkt dumt. Inte alls. Det motsvarar ju precis vad jag tror, i alla olika bemärkelser. Och det var helt sprunget ur R.

Olyckor händer lätt

En av semesterns stora förväntningar ute på landet var en kick-start på den slutgiltiga bort-med-blöjan-kampanjen gällande en viss Rubin.

Att kissa i diverse buskar på strand och trädgård har gått bra. Självklart, kan man tycka. Där är det ju en baggis att vara kille. I slutet av veckan fungerade även kissandet på toaletten bra(även detta stående). Och det sker faktiskt inte så många olyckor. Peppar, peppar. Å andra sidan har vi ju haft stenhård koll och en trädgård som främsta uppehållsrum.
Men.
Det finns ju annat livsnödvändigt som måste göras på toaletten eller i pottan och det har däremot suttit långt inne. På många sätt. Efter ett par dagars minimala händelser har vi, denna avresedag, tagit hand om fyra olyckshändelser av mindre angenämt slag. Och de praktiska frågorna uppkommer; hur gör man sig av med det där som landat i kläderna utan att utsätta sin hyresvärd för en smärre chock så småningom (när allt säger stopp...)? Jag t r o r att jag kommit på en lösning, men jag antar att fortsatt övning ger färdighet. För det ser inte ut som att det där med att bajsa på toaletten ligger högst på prioritetslistan för den unge ädelstenen.

Spridda skyar

Lite välgörande regn och blöta gräsmattefötter. Behagligare temperatur. Salt and vinegar-chips. Massa Kiviks-dricka. "Hej" till fåren. Gunga, gunga, gunga och plask i lilla poolen. Makens gamla playmobil hämtat från vinden. Busungesnaskande av vinbärskart. Färd i gammal gungig vagn för två halvnakna barn på jakt efter blåbär.

Kullerbyttor för egen maskin i sängen och många många kisspauser i buskarna för Rubinens del. Pydden räknar till tio, serverar dockan och kaninen te, hittar på sånger och härmar allt som lilla spöket Labolina.

Maken knaprar penicillin och Rubinens feber hålls nere med alvedon. Och med medikamenter och i undvikandet av mjölkprodukter så verkar det som att tillvaron kanske kan vända något lite?

En lite halvtaskig uppkoppling gör bilder svåra att leverera, men de kommer om vi kommer ihåg att ta dem...

Tid iväg

Under de dagars paus från bloggande jag haft har jag hunnit fylla år. Födelsedagen inleddes med det förra inlägget och är därmed kanske inte på min bästa-lista över födelsedagar hittills. Trots allt så firades den. Tårar fanns med i stor mängd, men också fin familj, fina vänner, mat och dryck samt ett av få tillfällen numera då det inte kändes opraktiskt med sommarklänning.
Maken och barnen åkte i förväg ut på Österlen till huset där.

Och fastän det känns så himla tråkigt att skriva, så fortsatte och fortsätter sjukdomarna. Rubinens mage kärvar mest hela tiden och han har varit riktigt dålig. Maken har haft hög feber och nu konstaterad halsfluss. Jag är evinnerligt trött. Trött på det här nu. Jag tycker familjen förtjänar semester från oro och sjukdom. Nu.

Betydelsen av en dag

Igår kom vår fina kattbroder hem igen. På ett kort besök visade det sig.
Tidigt i morse avlivade vi honom på djursjukhuset efter ett snabbt återfall av sjukdomen urinstopp.
Sorgen är stor. Faktiskt större än jag riktigt kunde ana och den är även delad av barnen, så små de är.
Det finns mycket att säga om det här. Om stor saknad och många många tårar efter snart fem års vänskap och kärlek. Ett kort liv i kattår mätt. Om en numera kvarlämnad ensamkatt som levt i symbios med sin broder under nästan hela sitt liv. Om en förlorad kattkaraktär som spelat stor roll i vårt familjeliv. På många sätt.
Men också;
Om känslan av extremt dålig kommunikation och brist på tydlighet från sjukhuset, om cyniska försäkringsplaner och hutlösa icke-subventionerade sjukhuspriser på allt från medicin till härbärge för en familjemedlem som man i slutändan måste värdera livskostnaden på. För det är ju där det landar till syvende och sist. I en helt överjävlig känsla av skuld för att vi tvingats ta ett beslut som till stor del grundar sig på uppätna försäkringspremier och risken - den infriade och stora risken - för lika allvarliga återfall som inte skulle täckas av försäkringen framöver. Trösten - som är helt fel ord i sammanhanget - att han förmodligen levde med extrema smärtor och oro när kissandet inte gick att få till, är klen i jämförelse med upplevelsen av att samma sak skulle involvera husbelåning och annat om vårt vårdsystem för människor såg likadant ut som djurens. Och då kan man ju vara tacksam över att den cynismen inte nått människolivet i Sverige riktigt än. Men dit sträcker sig inte tankarna just idag. De orkar inte dit. De stannar vid den stora stora saknaden av en liten fin katt och vän.

Helhet och hur man lever med den

Jag grubblar en del just nu.
En del över ekorrhjulet, en del över så stora saker som meningen med livet, men ekorrhjulet är ju en tillvaro i det stora så det kanske inte är så långsökt.

Just nu är jag hemma på semester med barnen som sällskap. Tillvaron är klart enklare den här sommaren än förra året med en spädis och en super-mega-trotsare till två-åring, men den är väldigt väldigt rutinartad. Och det är ju egentligen inte det jag funderar över. För jag vill ha rutiner. Jag älskar rutiner. I praktiken i alla fall. I teorin över hur livet borde levas, finns det betydligt mycket större utrymme för spontana infall än vad det sedan tycks göra i verkliga livet. Och det söker mig något faktiskt. I alla fall när dagarna redan vid kl 16.45 använt upp all energi jag hade när jag vaknade på morgonen och jag går in i något slags transartat tillstånd där det gör ont att försöka uppbringa mer utåtriktad energi. Jag är helt slutkörd i huvudet. Och längtar till jobbet. Efter fyra dagars semester.

Men jag kan ge mig på att den här veckan inte ens kommer att ha en hedersplats i minnet över tid spenderad om ett år. Jag kommer inte komma ihåg den alls. På samma sätt som jag inte kommer ihåg de där 15-timmars-veckorna som var så jobbiga förra året.

Så vad är det jag minns?
Jag minns den dag som precis löpt förbi med barnen. Jag minns att den var ganska trivsam trots feber-starten. Jag minns smaken av jordgubbar, körsbär och persikor. Och vattenmelon. Jag minns hur kul det är att studsa på en studsmatta; kanske det närmaste jag känt av frihet den senaste tiden. Jag minns Pyddens glada skratt när hon studsade i våra sängar och Rubinens stolthet när han visade mig duplo-tornet han byggt. Jag minns härligt uppbyggande samtal med vänner i samma situation på springande fot efter barn som kastar pinnar över staket eller ut på cykelbanor. Jag minns tröttheten i fötterna och förvåningen över den tills jag insett att; ja, oj, jag har gått en bit idag också... Och jag minns faktiskt inte några direkta utbrott av en viss ädelsten idag eller igår. Kanske för att de inte är så energikrävande just nu och kanske för att helheten är större än delarna.

Feber. Igen.

Jag börjar bli lite trött på det här med sjukdom nu. Faktiskt. Jag vet att det är så här med småbarn, men sommartid? Juli? Dagisfria nästan en vecka?
Pydd var gnälliggnälliggnällig och temperaturen var en bra bit över 38 i förmiddags. Vi måste ju ut ändå. Det går ju bara inte annars. Och ännu har inte vår sjukling - kattbrodern - kommit hem från sjukhuset. Notan börjar bli rejält saftig trots försäkring och allt. Fast viktigast av allt är att han blir frisk. Och förblir så (för våra orosmagars och försäkringens skull...) En härlig start på semestern.
Men det är sol, lagom varmt och trots allt ledigt. Något kan man ju alltid glädja sig åt. Kvällens konsert med Martha Wainwright t ex.

"inte jag" och lekplatshäng

Veckan inleddes mindre kul med några besök på vårdcentralen, men urinvägsinfektionen var ett falsklarm och mina ögon är klart bättre så det har blivit en hel del lekplatshäng. Ungefär som under min föräldraledighet, fast med skillnaden att jag nu kutar runt efter två.
Fördelen är att de påminner en del om "Bonnie och Clyde" och där den ena är, tja, där är den andra... Nackdelen är att de trissar varandra i fuffens.
Pydd har börjat säga "Inte jag" och jag tror att det säger sig själv att det ofta är just det...
Hennes humör är riktigt riktigt hetsigt och trodde vi att vi visste vad vrede är med tanke på de helt otroliga utbrott vi upplevt under det gångna året... Ja, då hade vi ännu inte träffat en riktigt förbannad Pydd.
Så allt är ganska ok just nu, med andra ord. Snart är vi på väg ut till den andra lekplatsen idag. När lillasyster vaknat från sin välgörande skönhetssömn. Och beträffande en viss lillasyster och sömn, så ska jag inte andas ett ord om bristen på trubbel med den den senaste veckan. För då vänder det ju, det vi ju så väl...

Semestertillvaro

...är sällan som man tänkt sig.
Idag har två besök hos vårdcentralen avklarats. Ett för mig (tja, förmodligen bara ett virus, men ett dyrt besök på apoteket ändå...) och ett för Pydden. För hon har plötsligt blivit dålig igen. Jag sätter en ganska säker hundralapp på urinvägsinfektion eftersom den verbala Pydden säger "Aj, magen!" och pekar nedåt varje gång det blir varmt i blöjan och varje gång man bär henne på höften. Den ytterst tjuriga icke-husläkaren på vårdcentralen kunde dock inte göra några ansträngningar med provtagning idag, så vi får väl veta först imorgon.
I övrigt är mina ögon något bättre. Det beror förmodligen på chokladen jag åt igår kväll när det var som mest synd om mig.

gnäll

Jag vill inte hemfalla åt gnäll. Det är inte vad den här bloggen ska fokusera på.
Men det känns lite ynkligt och trist just nu med dubbelsidig ögoninflammation, en riktigt riktigt kraftig förkylning med hosta och halsont som inte ger med sig och är inne på vecka två, en av våra katt-familjemedlemmar akut in till djursjukhuset idag som får stanna över natten med en urinblåsa stor som en apelsin, en bil med punktering och ingen choklad hemma (mensvärk också förstås).
Sen är ju jag inte så mycket för värme heller. Speciellt inte med infektion i kroppen. Det är nog lite synd om mig just nu...
Fast jag har ju i alla fall semester.

Förunderligt

När Rubinen försiktigt doppar ena stortån i havsvattnet och ryser till, upplever jag mig själv som vuxen fast 3 år. Och jag minns faktiskt inte hur jag var när jag var som Rubin. Jag minns inte. Jag vet hur jag blev.
Pydden springer rakt ut. Stänker, tjoar och dansar av glädjefnatt över att för första gången uppleva havet. Fritt. Jag tror att det är så jag ville bli, men inte kunde. För det var ju inte jag.

Det är märkligt det där med barn och vilka de är. För de är verkligen individer från första sparken i magen. De fortsätter visa de från första skriket.
Att gilla läget och hänga med på resan är väl det enda möjliga. Och att stötta, hjälpa och finnas där:
När den euforiska trillar och blir plaskvåt och chockad över hur kallt vattnet är när det kryper upp i nacken på en våt skjorta.
I det där ängsliga vid vattenbrynet och själv gå före, ta ännu ett steg ut i det kalla, för att efter bara några sekunder känna att det är varmt. Var det så hela tiden?

Dags för semester

Jag har ett rött öga. Med var i ögonvrån. Och hostan håller i sig liksom snuvan. Benen är fnasiga och jag har stora röda eksem på skenbenen som k.l.i.a.r. MYCKET. Det är dags att vara ledig nu, säger kroppen. Nu. Nu. Nu. Och vilken tur att detta är sista dagen innan fem veckors semester!

Svisch!

Idag gick jungfruturen med nya skatten. Barnen var nöjda och glada de första 7 km (eller åtminstone inte direkt i luven på varandra), men på tillbakaresan valde Pydden att sitta bak på min vanliga cykel. Oavsett vad är det underbart med friheten det ger att kunna ge sig iväg sådär utan bil och vagn. Sommarutflykterna i närområdet är numera långt förenklade!
Enda nackdelen är att cykeln är bredare än vår port i huset...
Bilder på ekipaget kommer.