På väg till dagis mötte vi Rubinens bästa T som kom tillbaka igår från vattenkoppsisoleringen (fast numera isoleras man ju inte tydligen...). Det gjorde att Rubinen inte direkt var svårlämnad.
Idag var vi ute på gården och jag fick sitta på en bänk och "vara tillgänglig". Lite märklig känsla att sitta där själv, när fröknarna gick iväg och satte sig på annat ställe. Å andra sidan hade jag ett jämnt flöde av barnsällskap.
Rubinen gick iväg med delar av sin avdelningen för att fotograferas utanför sin port som en del av deras projekt om vilka de är. Några av de kvarvarande barnen tog som sin uppgift att vara Pyddens mentorer och höll ett strängt öga på hennes göranden.
Pydd brydde sig inte nämnvärt om mig; kom fram då och då och sa "Hej mamma!"
Och jag funderade på det där med oron som sjunker undan en del med andra barnet. Jag satt utan ens en fjäril i magen när hon klättrade upp på höga ställen. Jag vet att hon reder ut det. Eller så trillar hon, men då reder hon ut det också. Och när en liten (elak) unge kom fram till henne, tittade sig omkring och sedan puttade henne så att hon ramlade, sprang jag inte upp och skällde ut honom. Pydd reste sig upp och gick därifrån utan en min. (Fast sedan skvallrade jag...;))
Efter 1, 5 h skulle jag gå därifrån i 20 minuter. Det gillades inte. Då höll hon sina starka små armar hårt om halsen på mig och grät - skrek - men även här har jag ju blivit luttrad. Rubinen har inte direkt varit lättlämnad...
När jag kom tillbaka möttes jag i hallen av en strålande Pydd som bara gav mig en kram och sedan ville ner igen. Och hon verkar redan känna sig hemma där!
Imorgon äter hon även lunch...
Men hallåååå! Här tror man att värsta hemligheten (gårdagens dilemma/val) ska avslöjas och så bloggar du om inskolning??
SvaraRaderaJehey, det låter ju som det går toppen! Fast, har man i princip varit på dagis varje dag av sin levnad kanske man kan tänka att det ska gå lite lättare?! Nils springer in på Sixtens dagis, kramar fröknarna och börjar leka direkt. Verkar ju bra i alla fall. Och jag skrattade gott åt din beskrivning av den tuffa andragångsmamman:-) Det stämmer verkligen, man är onekligen härdad. Och kanske ser man också hur mycket barnen faktiskt kan, på ett annat sätt än som förstagångare. Men, jag håller med Magda: hur blev det med dilemmat och beslutet...? Kramar
SvaraRaderaStora Pyddis!
SvaraRaderaDet låter ju som att det går jättebra. Både för mor och barn. Skönt.
Kram!
Vilken resa. Det är häftigt det där. Och tänk att få göra det ännu en gång. Men i vårt fall är det mannen som sköter inskolningen. Jag fixar inte riktigt det där, det är snarare jag som mår dåligt av att bli lämnad ;)
SvaraRaderaMagda.nu: Hehehe. Jag ska nog ta bladet från munnen... Om en stund.
SvaraRaderaAnna ser dej: Jo, man ser ju med helt andra glasögon på sitt andra barn och också på sitt första, förstås, när det andra kommer. Jag får ett litet styng i hjärtat när jag tänker på vissa grejer jag inte fixat i förhållande till R, men fixar utan problem med L. Kramar!
C: Jo, hon är stor och hittills har det gått bra. Dock tänker jag nog att ett litet bakslag säkert är att vänta. Det anades något idag... Kram!
Yogamamma: Ja, nu är det min tur med inskolning. Sist var det maken. Nog kan det vara jobbigt även för de vuxna... ;)