De allra flesta mammor som är ute med barn på lekplatser interagerar och kommunicerar på olika sätt. Med sina barn, med andras barn och med varandra. Det innebär att bråk ofta kan avstyras. Man ser vem som började och vem som hamnade i kläm. Man kan faktiskt vara ganska opartisk domare i de flesta lekar. Och framförallt delar man upplevelsen med sitt barn.
En stor del av alla pappor som ensamma är ute med sitt barn eller sina barn på lekplatser är mycket upptagna. Det känns trist att skriva det; men det är inte i kommunikation med någon närvarande utan med sin mobil. Märkligt och konstigt. Umgås man så lite i vardagen att man inte vet hur man ska leka tillsammans? Tar man tillfället i akt och låter andra människor passa ens barn?
Jag blir faktiskt ganska ofta provocerad av det här och vill som bara den att det inte ska vara så som jag uppfattat det. Självklart finns det lysande undantag (min egen man, t ex, hoppas jag på) som leker, läser av, lotsar och lämnar ifred när det är läge för det, men faktum kvarstår att det sällan dröjer så länge innan den där sabla mobilen dyker upp i handen...
Hm, det där känns lite igen tycker jag. Precis som du säger, med lysande undantag men ja, det är mycket mobiler i lekparken... Snygg ny form på bloggen förresten! Kramar
SvaraRaderaJag har också lagt märke till det där. Pappor som gungar sitt barn med ena handen och blippar på mobilen med andra handen. Och barn som förgäves försöker få sin pappas uppmärksamhet.
SvaraRaderaTyvärr kan jag inte säga att min sambo är mycket bättre, han "utnyttjar" ofta lektiden till att sms:a och ringa. Något som irriterar mig nåt fruktansvärt.
Anna ser dej: Ja, jag har observerat länge för att verkligen förvissa mig om att det jag såg var fel;)... Men det tycks inte vara så. Och tack, tack! Jag är fortfarande osäker på var den ska landa. Kramar!
SvaraRaderaSofie: Precis! Det där gungandet med ena handen och surfandet eller sms:andet med andra! Eller för den delen vid sandlådekanten... (Maken gör sig faktiskt rätt ofta skyldig till detta också.)
Jag tycker att de flesta pappor är tvärtom, de PUNKTMARKERAR sina barn. Vågar inte slappna av, prata med andra föräldrar och låta barnen leka ifred utan de springer efter sina barn som skuggor. Det känns som att de liksom inte vet hur barn fungerar, som om en mormor och morfar är i parken och överbeskyddar sina barnbarn för att det var så längesedan de hade egna barn att de glömt att barn ramlar utan att man måste vara där på 0 sekunder och skrika NÄMEN OJDÅ.
SvaraRadera