Töcken

Vi sover inte. Igen.
Varje gång de här faserna inträder känns det som att vi alltid är där - i knappt öppna röda ögon, utbrott och järnsmak i munnen - men det är förstås inte sant. Och varje gång inser jag hur mycket färskvara sömn är. Det går inte att göra en insättning på sömnkontot i april för att sedan ta ut den igen i juni. Det står minus sedan länge.
På jobbet har jag nära till tårar nästan hela tiden. När jag passerar spegeln känner jag knappt igen mig för ögonen är inte mina; minimala och rödkantade. Och jag börjar få svårt att hålla reda på om det jag precis tänkte också lämnade läpparna eller om jag glömde öppna munnen när jag skulle prata.
Kruxet är ju just att vi inte har några marginaler just nu. Inga som helst. Vi ska jobba våra timmar, våra dagar, och hämta, lämna, leka, laga mat på de vanliga tiderna.
Trots att det kändes som sömnsjälvmord var jag tvungen - efter dygnen på egen hand med barnen - att träffa vänner i förrgår och igår.
Hemma kl 22.30 känns som att man riskerat liv och hälsa.
För någon vaknar någon gång mellan kl 2-4 för att sedan vilja gå upp kl 5.15, medan den andre vaknar någon gång mellan 24-1 och sedan 5.50. (Och det är mörklagt och allt är enligt rutiner utan mat på nätterna. De bara sover som krattor.)
Och om vi ska få ihop våra liv måste maken lämna hemmet senast 7.15 för att kunna hämta i rimlig tid.
Är det så här det ska vara?
Inatt föll en droppe för mycket i bägaren när vår hyresvärd "glömt" att meddela att de gjort en utvändig målning av fönstren in mot gården. Det innebar att vi helt oförberedda insåg att Pydds rum var obrukbart, fick lägga henne i köket och när hon sedan vaknade var hon vaken mellan 0.30-2.30. Som tur var sov sig Rubinen igenom allt skrik och gråt.
Jag ber för en snabb fasändring. En natt av usel sömn då och då är vad man får räkna med som småbarnsförälder. Det vet jag. Men några veckor i streck, så där, och i kombination med en period av klimax i trotsutbrott gör sannerligen junilivet lätt komplicerat.