Femte inskolningsdagen

Efter en hel natts sömn för Pydden (och även för oss! HURRA!) bådade det gott inför lunchdeltagandet idag. Glad och käck gav hon mig alla bilar i lådan, brummade runt med dem på golvet och sprang den nu "vanliga" rundan i lokalerna. Efter 40 minuter sa jag hejdå till henne, hon började gråta, hjärtat snörptes samman och jag gick modfälld hemåt med minnet av två ledsna barn vid lämningarna. För, ja, även unge herr Rubin grät när jag och Pydd lämnade hans avdelning för att gå in på hennes.
När jag så kom tillbaka klockan 12, rapporterades det att nappen hittat in i munnen, hon hade varit ganska så trött från 10.15, men hållit sig vaken under lunchen. Dock hade inga direkta mängder mat intagits. På väg ut, är vi tvungna att gå förbi Rubinens avdelning och han sitter så att han ser hela hallen och utrymmet innanför. Givetvis fick han syn på oss. Och blev jätteledsen.

Och vad svarar man honom när han också vill följa med hem, men det inte riktigt känns som rätt alternativ (för att det regnar, för att den stimulans han behöver inte riktigt finns i lägenheten med oss två efter en hel helg av just sådan stimulans, för att jag behöver Pydds sovtid att kurera en enerverande hosta och en helgtrötthet; för att det inte är vad jag planerat)?

Jag tycker att jag får personalens blickar på mig; det känns som att de tycker att jag är en egoistisk och kall mamma som inte tar mitt stackars äldsta barn med mig trots att jag egentligen kan. Som inte vill umgås med honom när jag borde vilja, borde kunna, borde veta att det är bäst så. Det känns inte som att det är lönt att gå in i försvar. Jag har fått besked från dem att han får vara där under de här veckorna. Så mycket som han behöver. Inte så mycket som han vill, märk väl. Och jag måste väl få lov att bedöma det?! Eller? Fasen vad jag avskyr sådana situationer...
Vi hämtar honom halv tre.