Eller, ja, det fattades igår eftersom vi hade en ynka pytte-betänketid på ett dygn.
Grejen är att vi för någon månad sedan äntligen fick in ansökningarna till två friskolar samt tillhörande förskolor i närheten. Båda förskolorna är en automatisk gräddfil in i respektive skola och båda skolorna är bra.
Eftersom jag haft en riktigt skitig grundskoletid, vill jag som den kräftmor jag är inte under några omständigheter utsätta mina barn för samma slags område och samma slags uppsättning av elever som jag hade när jag växte upp. Det kan man SÅKLART aldrig garantera. Och mina barn är förstås inte jag. Allt det där vet jag ju. Men eftersom vi inte har förmånen att kunna lägga många många miljoner på hus så inskränker sig områdena som ryktes- och erfarenhetsvägen är något bättre till ett fåtal och därmed; ja, då återstår friskolorna. För att göra en lång historia kort;)...
I förrgår fick vi så ett samtal från föreståndaren på en av dessa förskolor som erbjöd oss två platser till hösten. Redan. Vi hade inte haft ens en tanke på att det kunde komma så snart; erbjudandet. De var specifikt intresserade av Rubinen eftersom en -07 pojke saknades i balansen.
Vi funderade och funderade. Vi gick som Professor Balthazar och grubblade; fram och tillbaka, fram och tillbaka. Vi ringde föräldrarna (våra), förälder på skolan och pratade med vänner. Vi suckade och stönade. Jag skällde och morrade åt barnen och saknade allt tålamod. (Och insåg hur jag fungerar under den här typen av stress... Inte bra.) Till slut tog vi ändå beslutet att det inte riktigt känns logistiskt möjligt just nu av olika anledningar; påbörjad inskolning av Pydd, utlagd semester, inrutat sommar- och höstschema, stressade deadlines för maken osv. Till jul hade det varit en helt annan sak. Helt annan.
Vi står kvar i kön med föga hopp om att bli erbjudna några förskoleplatser igen och säkerligen kommer vi ångra oss. Många gånger. Många många gånger också. Men. Ja, nu är beslutet fattat och vi står vårt kast. Hoppas nu att det vi har är så bra, att det var värt att ge upp något så fab för...
Aj, vad trist. Men, det var kanske helt enkelt inte rätt tid just nu och det var ju bra att ni tog det beslutet. Det kommer fler förslag till er, det lovar jag. Och då kommer de att komma rätt. Kram
SvaraRaderaOm jag kan trösta dig så är friskolorna inget vidare. FRIskolor syftar till att ägaren ska gå med vinst. Och hur går man med vinst? Jo man tar bort elevvården, sjuksköterska och kurator tex. Har du tur så får du barn som mår bra och inte behöver dessa människor men har du otur så kommer dina barn att sakna två, för vissa elever, väldigt viktiga personer...
SvaraRaderaJag skulle aldrig sätta mina barn på friskola. Av den anledningen och av anledningen att skyddade verkstäder (som bla kristna friskolor är) inte gynnar barnen utan bara gör att de får en skevare verklighetsuppfattning om de inte får se "verkligheten" utan enbart umgås med barn från liknande hemsituationer etc.
Så i min värld har du tagit vinstlotten!
Anna ser dej: Jo, och ja, det var nog rätt trots allt. Och, ja, det brukar ju öppna upp rätt oväntade vägar om man bara är öppen i blicken. Kramar!
SvaraRaderaMagda.nu: Jo, jag vet det där och det är ju en chansning; fast definitivt inte alltid värt det. Det var just en förälder till ett barn som saknade sådant som jag pratade med och som vittnade om en lång kamp för resurser.
Nu är just denna friskola väldigt blandad i sin elevuppsättning med barn från hela Malmö och från både hus och lägenhet samt med olika nations- och religionshärkomst. Det är det positiva, tycker jag, för det kan man ju sakna lika väl i det kommunala. Men, vi finner oss och är ok med beslutet utan några större ånger-skov just nu...