Rubinen tre år

Nu är det tre år sedan vi låg där på patienthotellet; skakiga, lyckliga och precis nyblivna föräldrar. Tre år är en lång tid och en kort tid om vartannat. Det är svårt att riktigt greppa att pojken som är en sådan självklarhet i familjen inte var mer än 15 timmar gammal för tre år sedan. Redan då mycket ovillig att ligga själv, orolig och lätt high-maintenance redan från början. Jag gillar high-maintenance. Men nog har det varit en resa.

Han sjunger och pratar. Han leker gärna själv och behöver tid för sig själv efter en lång dagisdag. Den tiden spenderas fortfarande gärna på en pall framför byrån där han kan leka sina stillsamma billekar utan alltför stort ingrepp från lillasyster.

Lillasyster är på en och samma gång det bästa som finns och en riktig börda för den käre Rubin. De är ömsom glädjetjutande av att se varandra, ömsom värsta fiender med hugg och slag som viner.

Rubinen har en mycket stark vilja, men som ofta går att ta sig runt om man lirkar. Och lirkar. Och lirkar. Och lirkar. Han vet exakt vad han vill ha på sig och vad han inte vill ha på sig. Han vet också exakt vad han vill äta och inte äta. Vad han vill läsa och inte läsa. etc.

Jag svär ibland flera gånger om dagen över att vi ständigt kommer på kollisionskurs med varandra. Men lika ofta känner jag mig lyckligast i världen över att den här känslige lille grubblaren med den benhårda viljan finns och växer upp just hos oss; är vårt barn. Gode Gud, vad han har lärt mig mycket på de här tre åren! Och jag älskar honom så.