Jag vet inte varför det känns lika skamset de gånger vi blivit uppringda för att hämta upp sjukt barn på dagis. De två gånger. Någonstans inbillar jag mig att fröknarna tror att vi kört en rövare:
"Äh, vi stoppar i ungen en supp och kastar in henne/honom på dagis! De lär inte märka hur sjuk hon/han är förrän det är försent..."
Givetvis skulle vi ju aldrig göra så. Helt givet. Vet inte ens varför jag måste skriva det. Och ändå känns det som att de tror det. Nästan så att jag hör mig argumentera extra mycket för att "vi inte märkte någonting alls i morse och inte heller i går kväll". Det ska ju inte behövas. Det ska ju inte ens misstänkas att någon kör några rövare! Och därmed inte heller behöva försvaras varför vårt barn blivit sjukt så där hipp som happ på dagis. Men ändå står jag där med rodnad på kinderna och känner att jag på något sätt svikit dem. Attans.
Idag var det lillasyster som somnade på gården (inte konstigt eftersom hon vaknat kl 5 som vanligt och vägrat somna om).
Jo, hon är förkyld och jo, hon är inte riktigt på samma energiska nivå som hon är när hon är helt frisk. Men barn snorar och hostar överallt och ingen är ju på hennes friskhetsnivå. Jag känner ingen mer energisk person! Och i morse var hon faktiskt ok och även i går kväll...
Jag skyndade givetvis dit. Fem minuter senare stod jag där med en nyvaken och sur dam i famnen och röda kinder. En dam som hela vägen hem chantade "Bulle, bulle, bulle, bulle" och rusade fram till sin stol i köket för att realisera planen.
Men visst, hon är inte helt sig själv. Och det är inte jag heller.
Fast det är hon och inte jag som får spendera dagen hos älskade mormor och morfar imorgon medan modern begraver i ett kapell nära dig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar