Pydd har feber för första gången i sitt liv. Hög sådan, dessutom.
Med Rubinen skapade vi snabb erfarenhet - han har varit ett riktigt feberbarn från 2,5 månaders ålder. Inte roligare för det, förstås. Men vant.
Och jag avskyr feber. Avskyr. Verkligen på ett så där intensivt och trummande-i-tinningarna vis. Oavsett är det såklart jobbigt att se sina barn sjuka. Personlighetsförändrade.
När den vanligtvis ständigt springande Pydd satt orörlig i mitt knä och feberandades höll jag själv andan och längtade till jobbet. För då kan jag låtsas som att vi inte har någon sjukdom på besök. Imorgon blir det pussel av och en svag förhoppning om att Rubinen eller någon av oss vuxna inte får samma sak. Pydd har en tendens att pussas med öppen mun på våra munnar och det känns just nu mindre kul.
Sa någon juni, snart juli?
Jag avskyr också feber. Avskyr! Dino var sjuk jämt som bebis så man känner sig lite luttrad, men inte blir det så mycket lättare att hantera känslomässigt för det. Jag tänker på er och hoppas att Pydd kryar på sig snabbt.
SvaraRaderaelmaa: Feber känns som ett stort hot mot existensen. Förmodligen är det väl pga att feber liksom aldrig bara är i sig själv utan man måste i bävan utvänta annat som ska uppkomma... Tack för tankarna!
SvaraRadera