Det var en glad och tillfreds Rubin som mötte upp på dagis (utan sårad blick eller vad jag nu föreställt mig efter lunchens reaktioner).
En nöjd pojke som gick perfekt vid sidan om vagnen hela vägen hem, som på sitt vanliga lilla vis kommenterade de "busar" som cyklade på trottoaren och som satte sig på knä och pussade ett tiotal blommor utplacerade på en trappavsats.
En liten människa som så märkbart blir äldre och klokare för varje dag och som förstår att lillasyster är yngre och mindre klok. Åtminstone då och då...
En som förvånar mig dagligen genom sina betraktelser.
Idag berättade han för mig, när jag hämtade honom, att imorgon så ska Pydd minsann sova på dagis, men idag kunde hon inte göra det, för det fick hon inte.
Och på lekplatsen lekte de så fint så fint; kastade sig uppför klätterställningar och nerför rutschbanor (jo, Pydden fick hjälp upp, men inte ner...). Hela tiden tillsammans. Det är så fantastiskt att se hur de verkligen trivs ihop - merparten av tiden i alla fall - och hur de håller koll på varandra; vet att de hör samman. Mina fina fina barn.
visst är det så alldeles makalöst underbart när de börjar ha roligt TILLSAMMANS!? att höra dem leka och prata med varandra på avstånd, hjälpa varandra med saker, kramas...
SvaraRaderafru a: Ja, då känns allt värt det (jo, faktiskt...); sömnlösa nätter i snart tre år, två täta kolikrundor och en hel massa gräl och gnabb dem emellan. För de där ögonblicken då de verkligen visar hur mycket de tycker om varandra är bättre än, ja, allt! Allt!
SvaraRadera