Känsligt läge

Rubinen är en ömtålig ädelsten. Känslorna ligger utanpå och det är märkbart i många situationer i vardagen.
Igår efter förskolans föräldramöte hamnade det på tapeten i ett samtal mellan mig och en av hans fröknar. Det låg nämligen ett förslag om att flytta Rubinens påklädningsplats till en annan avdelnings platser, runt hörnet från gemenskapen. Praktiskt och bra, tyckte man, eftersom det är Pyddens blivande avdelning och samtidigt såg jag att de hittat möjligheten att blidka ett par tvillingföräldrar (till ganska nyinskolade 1-åringar) så att deras barn kunde få platser bredvid varandra.

Och jag blir besviken. För att jag måste ta upp perspektivet om utanförskap, om förvisning, om tolkning av en sådan flytt. Att man inte ser helheten och min son som tolkar, läser av och tar åt sig. Att det, först efter att jag fått svara på förslaget inför gruppen av samlade föräldrar, funderas på allvar om det är lämpligt. Att det först då bekräftas det jag vet. "Jo, han är känslig, din lille, store. Jo, det har du rätt i."

Det kanske inte är en så stor sak. Vadå platser, liksom, kan man tycka, men en snart treårings värld ser lite annorlunda ut än vuxenvärlden och detaljerna är oftast större. Och seriöst, jag skulle inte heller tycka det var kul att min plats på jobbet flyttades från mina kollegors och vänners till någon helt annanstans. Varför just jag?
Och jag inser ju var min son fått sin känslighet ifrån...

Hoppa hoppa hoppa

...chantar Pydden på morgonen, 6.15, medan hon reser sig upp mellan oss föräldrar i sängen dit hon bars vid 5 och sedan hoppar jämfota som en dåre till allas stora glädje... Inte minst storebrors som sover på kanten och vaknat några gånger under natten. Kul nästan jämnt.

Alice

I helgen läste jag ut och pratade med en av mina bokcirklar om den fenomenala "Alice in Wonderland". Tänk att jag faktiskt aldrig riktigt läst den förrän nu! Bättre sent än aldrig...

Många är mycket

Idag var jag inne i studentstaden på det årliga mötet mellan alla kollegor i vårt sydliga område. Det är en viss känsla att titta ut över en folkmassa med människor i olika storlek och av olika sort med kännetecknande klädesplagg på sig och se att vi är så många. Häftigt.

Och varje år tänker jag den där läskiga tanken som jag bara måste tänka varje gång; tänk om en bomb briserar just här och nu och sveper bort oss alla bara så där. Vad skulle hända med alla våra inplanerade aktiviteter framöver?
Så kan jag tänka medan jag dricker mitt kaffe och rättar till min krage.

Erfarenhetens förbannelse

...är att man glömmer hur det var innan den kom och tror att den tillvaro man nu lever i av bara farten är en mer upplyst variant. Det är såklart till stor del sant. Jo, så är det ju. Men. Inte alltid. Och framförallt så tappar man förståelsen för och empatin gentemot dem som inte delar ens tillvaro.

Exempel; Jag har precis lagt båda barnen. Det sker ungefär en gång i veckan nuförtiden, ibland fler, och detsamma gäller för maken. No big deal. Lite rörigt, kanske. Lite väl mycket spring från a till b och sedan vidare till c, men det går ju faktiskt bra.

Och så var det då så här en gång och det var ju sant just då. Riktigt på allvar sant och ändå så svårt att riktigt förstå nuförtiden.

Å andra sidan kunde jag inte heller riktigt greppa fullt ut att andra situationer kunde bli lite knepigare. Som dilemmat med lekplatser utan inhägnad och TVÅ barn som vägrar lyssna till moderns röst och springer åt olika håll. Lika snabbt.

Dagens Rubin

En snortrött R (som var helt övertygad om att det var morgon klockan 5.30 - "Det är ju ljust!") höll på att somna i vagnen vid dagishämtningen. Han fick då en torkad aprikos av maken. När han ville ha en till, sa maken att de var slut. Då säger R: "Får jag se påsen...?"

Samtal med Rubin

Häromdagen lekte Rubinen sjukhus (fast egentligen var det tankstation, som alltid) med sitt duplo och sina barbapappa-figurer.

Barbazoo hade ont i magen och Barbaflink i benet (?) och lades in på sjukhuset.
Även Barbapappa hade ont i magen.
Efter lite tvekan insåg R att någon kanske måste jobba på det där sjukhuset och det blev Barbamamma.
Jag frågade Rubinen hur det var med Barbapappa och då sa Rubinen: Han ska dö.
Jaha, sa jag. Det var ju tråkigt. Är han så sjuk?
Då såg R triumferande ut och sa: Barbamamma ska hjälpa honom att dö, men Barbaflink ska rädda honom.

Tja, vad ska jag säga. Oj, hoppsan.

2 x dagisbarn

Beskedet kom i tisdags. Pydden har fått plats på Rubinens förskola. Det känns skönt. Jag är lättad, inte minst för att vi nu kan planera vår sommar som hängt något i luften. Och samtidigt; Oj, vad stor hon tydligen blivit, min bebis. Som ju inte är någon bebis längre.

Avdelningen hon börjar på är en 1-5, granne till Rubinens och personalen verkar riktigt bra. Trygga och positiva. De har sett Pydd sedan hon föddes och när vi hämtade Rubinen i torsdags lekte Pydden på gården utan navelsträng i sikte.

De är verkligen väldigt olika, storebror och lillasyster. Det enda jag oroar mig något för är Pydds ohämmade våghalsighet och det kanske inte ens kan sägas vara våghalsighet med tanke på att det är helt oreflekterat. Plötsligt har hon klättrat högst upp och efter en sedvanlig segerdans tar hon bara steget rakt ut. I luften. Och hon är snabb som en vessla. Jag vill inte ens tänka på potentiella akutenvistelser inringda till tjänstemobil under hösten... Men hon kan ju mogna väldigt till 1 juni. Eller hur?!

Våååår!

Påskliljorna flankerar grusgångarna i parken och solen formligen draaaar ut oss med vagnen ytterligare en gång idag.
Igår tyckte jag att Rubinen hade lite väl röda kinder och undrade om han blivit sjuk igen, tills jag förstod att det var solen. SOLEN. Det är ju bara inte fattbart efter den här vintern. Fram med solskyddet.

Och som ett led...

i min plan gick jag helt sonika med bästa kollegan till en klubb nearby och lyssnade till denna guldklimp.

Att tappa besinningen

På kursspråk* benämns de jobbigaste bitarna av barnets agerande som "utmanande beteende". Ordvalet säger en del om vad det handlar om förstås. Man blir utmanad som förälder. Gång på gång.

Utmaningar kan ses som något positivt och kanske handlar det om en attitydfråga när det kommer till kritan. Väljer jag att hitta en lösning på konflikten eller ser jag konflikten som ett problem där vägen fram blivit en återvändsgränd? Jag tror inte på något sätt att man alltid orkar hitta lösningar, åtminstone inte i den stund konflikterna uppkommer. Men en återkommande konflikt får man ju så småningom försöka sätta sig ner och titta på; hitta alternativa lösningar, välja strategi, testa strategi och utvärdera strategi. Och om eller när man inte kommer någon vart får man gå tillbaka till alternativen igen och välja ett nytt. Det är lättare sagt än gjort.

Vi har haft en lång tid av våg-skvalps-friktion med storebror. De möjliga konfliktämnena har legat där och guppat, men för det allra mesta har vi lyckats undvika utbrotten. Lite diplomati, val av strider och avledning har funkat finfint. Tills igår. Om det handlar om nya tänder som bryter fram eller bara en ny fas helt enkelt, vete katten. Men vredesutbrottet Majeure drog fram fula sidor hos mig och sedan dess har de legat och skavt; tankarna. Utmanande beteende är långt lättare att hantera i teorin än i praktiken. Barnet i mig kryper fram när jag är trött, berörd av arbete och andra saker och att då möta barnet, som jag har ansvar för och älskar, i full färd med att utmana min existens med ord och handling, ja, det är inte lätt.
Men om det är en ny storm på väg, tror jag att det är dags att börja rusta mig. Med tålamod, sömn, goda möten och skratt för att kunna bemästra nästa utmaning i samexistensens tecken.

*Småbarnsliv, that is...

Ensam (vuxen) hemma

Maken är på utflykt - välförtjänad - ikväll.
Efter gräl med Rubinen om pyjamasen, utbrott (R, med gamla dagars vredeskaliber minus betten), barnsligt uppträde (jag. Trots kurs.), missad middag och artikel med kort deadline oskriven känns kvällen så där.
Ett berg av osorterad tvätt kallar med melodisk stämma på mig från sängen och kanske det kan få mig på mer stabilt humör. Jag tror nog nästan det.

Något nytt på sömnfronten...

... kanske någon dristar sig att fråga?
Och fastän vi ju bestämt (eller hur?) att man inte ska tala högt om det där som känns för bra för att vara annat än en fas, så måste jag ändå andas lite om fler nätter utan uppvak än någonsin tidigare, om att både somna och vakna själv (och, ja, då har det ju varit så att maken haft en mindre kul natt och hamnat i köket utanför Pyddens rum), om bra nattningar utan uppspring, om läggningar av två barn på egen hand utan desperation och förtvivlan, om färre mardrömmar, napptapp och strul. Om två något lite äldre barn, helt enkelt, och om en arbetsinsats som kanske kanske lönade sig.

Fast att det skulle hålla i sig...? Nja, det tror jag då inte på och grejen är att det får vara som det är. Faktiskt. Nu är det vår och säg det som inte är enklare med lite värme och ljus.

Skolbänken

Som jag skrivit tidigare, så har jag under våren gått en kurs (som jag så här i efterhand förstått finns på flera ställen i Sverige) för föräldrar till barn mellan 0-3 år; Småbarnsliv. Jag har ju två av den där barnsorten, liksom förälderkompisen på dagis som jag gått kursen med.

Kanske är det en slump att problemen blivit allt färre. Eller snarare har de blivit andra. Men någon gång ska ju just de där 2-3-års-kamperna bli färre och tonas ner också av rena åldersskäl.

Om två månader lite drygt fyller min slipade Rubin tre år och det är numera en annan liga vi spelar i. Färre är de rena vredesutbrotten, fler är "kan-själv"-skrika-skrika-slänga-sig-på-golvet-och-få-spel-tillfällena om jag råkar gå ut först ur hissen, råkar lyfta upp på skötbordet utan att ha förberett, råkar störa i en lek, råkar lägga upp fel saker på tallriken, råkar ge fel person mat först etc.
Men kursen har varit hjälpsam på många sätt. Inte minst utifrån att vi fått diskutera mycket tillsammans med andra (mycket vettiga) föräldrar som lever i samma krigshärjade zon av familjeliv.
Perspektivet och distansen till det egna föräldraskapet har också varit nyttig.
"Vilken typ av människa/förälder är jag och vilken typ av person är mitt barn?" "Hur funkar de här typerna ihop?" - intressanta frågor som jag kunde diskutera betydligt mer och utförligare, men som ändå fått lite utrymme på kursen.

Vissa av deltagarna hade sina partners där förra terminen och det är nog ingen dum idé att båda parter får möjlighet att gå. För det är nog viktigt att man tänker igenom erfarenheterna tillsammans.
Det är i alla fall inga bortkastade måndagskvällar. Långt ifrån.

Avbild

Jag vill ha fler foton i bloggen. Det är något jag i alla fall kommit fram till. Men det är en skön konst, det där med foton. Jag är dessutom mer av spontan-klickande än estet och kvaliteten blir efter det.
I nuläget har vi inte heller hämtat hem fotona från Mozy efter kraschen. Bara iTunes tar ju sju och en halv evighet att återskapa.
Jag är inte heller helt bra på att komma ihåg att dra fram kameran/mobilen när det händer något. Maken är bättre på både det och kvalitet. Kanske ett bloggsamarbete skulle vara på sin plats? Han fotar och jag skriver inspirerat efter det?!

Och nu var vi här igen...

Det blev aldrig någon direkt avkoppling efter onsdagseftermiddagens prövning; åtminstone inte på hemmafronten.
Görförkylda Pydden har det jobbigt med tokrinnande näsa och allmän hängighet, vilket väl i och för sig i hennes fall handlar om att köra i 120 istället för 140. Alltså knappt märkbart, bortsett från den lite tydligare känsligheten mot storebror.
Rubinen har de senaste två dagarna ökat i tjurighet och motstånd igen efter en lång tid av behagligt humör och älskvärdhet. Kanske för att marginalerna finns igen? Kanske för att jag har varit lite småsur, jag också.
Men kort och gott, så är våren på många sätt paradiset om man jämför med sega långa vintern. Vi festar med överdragsbyxor och vårjacka, med tunnare mössor och inga vantar alls, med en och annan fika ute i det fria och med lek utomhus i sol (eller i alla fall i uppehåll) efter dagis.
Ny fotboll är införskaffad. Förra årets hittade vi i små små bitar i rabatten på gården. Bra kvalitet det där... Och nya vårskor är också inhandlade. Både till lilla storfot Pydd och till Rubbe som kom hem med dem dyblöta och nedsandade efter premiärdagen på dagis. Men, vad tusan. Det är ju användas som de ska.
Och påskliljorna står i knopp på gården där ute och viskar om snara grillkvällar på gården med trevliga grannar. Åh, jag gillar verkligen min stad!

Livet efter påsken

Jag har i ett par månader nu, sen början av februari, sagt att "efter påsk blir allting lättare". Arbetsmässigt, menar jag ju då förstås...
Och nu sitter jag här och har egentligen nått målet när morgondagen blir till kväll. Upploppet, med andra ord. Nu är det bara att prestera max imorgon!

Jag är faktiskt riktigt trött, har lyckats skaffa mig ett sockerberoende och en extra del av mig själv runt midjan, lite sämre kondition (och jag skyller på förkylningen) och ett aptrist ryggont som borde åtgärdas (men hänger säkert lite samman med den dåliga konditionen, d v s träningsuppehåll...).

Och samtidigt är jag ju ganska nöjd. Faktiskt. Ja, faktiskt riktigt fasligt nöjd att jag lyckats simma mig igenom allt det där jobbet utan att stryka med på kuppen. Och att familjen mirakulöst verkar finnas kvar! Det är helt otroligt, när man tänker på det. Så nu ska här minsann downshiftas så där lite i smyg. Så det så.

Skrivandets dilemma 2

En sån här är jag nu stolt ägare till och då hoppas jag att allt skrivande kommer att bli l ä t t a r e. Förmodligen. Orsaken till detta plötsliga inköp var andra hårddiskkraschen på två år. Roligare kan man ha och då får man ju unna sig något...
Ingen mer shopping nu på ett tag då.

Skrivandets dilemma

Så kom den då igen. Möjligheten och lusten att skriva något. Fast just nu gör jag inget annat än skriver. Skriver texter för publicering, för uppmaning, för tröst, för att underlätta möten. Till slut är man så fast i skrivandet att talandet så där på vardagsvis blir nästan omöjligt.

Idag gör inte det så mycket för jag får ägna mig åt jobbet alldeles ensam, utan älskade familjen på plats, och då blir det plötsligt så enormt mycket tid till allting. Trots att jag ägnat en hel dag åt att jobba.
Jag har funderat en del, på bloggen och bloggandet trots pausfågelns sång. Jag vet inte riktigt vad jag vill med den, min blogg. Jag vet inte om man måste vilja något, för den delen, men jag tror att jag nog vill vilja något och jag måste komma fram till vad det kan vara och om det är möjligt att hinna med i allt det som är vardag och helg just nu. Det är tusan inte lätt att hinna med och prioritera och det är väl knappast någon som upplever det lätt direkt, men ändå görs prioriteringen.

Så nu undrar jag; varför skriver ni i blogg? Skriver ni på annat ställe? Tycker ni att det stjäl av vart annat?