Så kom den då igen. Möjligheten och lusten att skriva något. Fast just nu gör jag inget annat än skriver. Skriver texter för publicering, för uppmaning, för tröst, för att underlätta möten. Till slut är man så fast i skrivandet att talandet så där på vardagsvis blir nästan omöjligt.
Idag gör inte det så mycket för jag får ägna mig åt jobbet alldeles ensam, utan älskade familjen på plats, och då blir det plötsligt så enormt mycket tid till allting. Trots att jag ägnat en hel dag åt att jobba.
Jag har funderat en del, på bloggen och bloggandet trots pausfågelns sång. Jag vet inte riktigt vad jag vill med den, min blogg. Jag vet inte om man måste vilja något, för den delen, men jag tror att jag nog vill vilja något och jag måste komma fram till vad det kan vara och om det är möjligt att hinna med i allt det som är vardag och helg just nu. Det är tusan inte lätt att hinna med och prioritera och det är väl knappast någon som upplever det lätt direkt, men ändå görs prioriteringen.
Så nu undrar jag; varför skriver ni i blogg? Skriver ni på annat ställe? Tycker ni att det stjäl av vart annat?
Har också varit där - att blogga eller att inte blogga. Till slut bestämde jag mig för att jag bloggar för min egen skull. För det ÄR himla roligt att gå tillbaka till gamla inlägg.
SvaraRaderaSedan är det ju kul att ha ett gäng läsare som följer ens blogg, och det är klart att man gärna vill uppdatera åtminstone ett par gånger på en vecka, men hellre lite bloggtorka än krystade, oinspirerade inlägg tycker jag.
Blogga på, alltså, men i din egen takt!
Ibland vet jag inte varför, och om, jag ska blogga. Huvudet är fullt av annat och tomt på sånt som jag vill lägga på bloggen. Jag vet varför jag började - det var i slutet av min första graviditet och jag kunde inte sova på nätterna. Då ville jag bara ha något att göra. Någon att kommunicera med mitt i natten, började läsa bloggar och startade tillslut min egen, bara dagar innan förlossningen. Då, under mammaledigheten vad den ett bra fönster mot omvärlden, ett ställe där jag kunde få prata om det jag ville eller tänkte på trots att jag satt fast hemma i soffan. Nu, idag, skriver jag mest det som just då är i mitt huvud. För det mesta hoppas jag få respons på det jag skrivit, en kommentar, det är då det känns som att jag nått någon med min tanke. Den fungerar nog lite som en ventil, där kan jag gnälla av mig eller skriva av mig om något som engagerar mig. Men jag vet samtidigt att delar av min familj kollar bloggen för att se om jag lagt ut några nya bilder på barnen (båda mina systrar bor just nu utomlands t ex) så därför blir det en del sånt också. Jag skulle önska att min blogg var full av inlägg och kommentarer som ett del i samhällsdebatten, om viktiga saker som politik, barnuppfostran, genus m.m. Drömma går ju.. ;)
SvaraRaderajag vill att du ska blogga. som du gör. skriva om det du skriver om. det som är du.
SvaraRaderaför jag läser. och läser. men har blivit så dålig på att kommentera.
det är ju tiden här med.
det är tufft att hinna med allt.
men fortsätt. pausa. och skriv.
låt allt ha sin tid. men lämna inte din blogg...
stor kram till dig.
Jag tycker du skriver så bra, tycker om din blandning av allt möjligt: liv, familj, tankar. Och måste bloggen ha ett mål? Ibland kanske det är skönt om den har det. Jag startade bloggen för att få ett "skrivrum" som var mitt eget, som var prestigelöst, som också var en kanal till mina föräldrar och vänner som finns långt borta när Sixten var på väg in i den här världen. Ett litet vardagshål som gör att avstånden inte känns så långa. Fast ibland skulle jag vilja ha ett ställe att skriva på som mina föräldrar inte läser på för helt blottar jag mig ju inte på bloggen...
SvaraRaderaMen bloggen är mitt skrivutrymme, mitt kreativa vattenhål för det mesta. Jag orkar till exempel inte Facebooka, för jag pallar inte sitta så mycket vid datorn. Så jag tycker absolut att olika utrymmen stjäl tid från varandra och det kan vara lite frustrerande. Men, jag har kommit underfund med att bloggen ger mig så mycket i både eget utrymme och samtidigt plats för det som kommer in via den (människor, kommentarer, bloggar jag hittar och vill läsa - som din) att det väger upp. Men jag förstår lite hur du tänker med att du vill bestämma dig för vad du vill med bloggen. Det kan bli lite planlöst annars. Men, jag hoppas du fortsätter, jag tycker om hur du skriver och vad du skriver. Jag tycker om inblicken i ditt liv, i dina tankar, jag tycker om att få lära känna dig - att få de där vardagsnedhoppen i en annan människas liv är otroligt spännande helt enkelt. Kanske är det bara ditt eget rum, där du får ta all plats? Stora kramar!
Jag vet inte riktigt varför jag har min blogg. Jag gillar att den är MIN, att jag kan skriva vad jag vill, när jag vill, om jag vill.
SvaraRaderaIbland har den mer formen av en loggbok, men skönast är att kunna skriva av mig när jag behöver och att få kommentarer och input av andra då.
Jag skriver ingen annanstans. Jag har skrivit dagbok i perioder, men nu var det länge sen. Har i efterhand insett att jag bara skriver dagbok när jag mått dåligt (och att det då hjälpt).
Bloggen tillför en ny dimension eftersom jag kan få kommentarer av andra. Därför gillar jag det mycket mer än att skriva dagbok.
Och så har jag via bloggen hittat personer jag gillar, tex dig, som jag inte hade mött annars.
För min del får din blogg gärna fortsätta vara precis som den är: osamlade tankar om allt möjligt. Men vill du göra den till något annat så kommer jag följa även det med samma spänning.
Kram!
Alison: Jomenvisst. Att gå tilbaka till tidigare inlägg är ju redan lite spännande; inte minst när årsdagen passerats och det gick ju oroväckande snabbt. Och att ha läsare är ju alldeles underbart. Faktiskt det största skälet til att inte sluta eftersom det är så enormt kul med nya trevliga bekantskaper. Som du, till exempel.
SvaraRaderaKajsa: Men din blogg är ju full av viktiga inlägg; nog är den det, så drömmen är väl sann!
Jag började av samma skäl som du, efter att ha läst bloggar under hela första föräldraledigheten utan att känna att jag hade en egen röst. Så jag hoppade på med andra och gillade, precis som du, det där fönstret ut. Nu i vardagskarusellen är det svårare att samla tankar, men samtidigt vill jag inte vara utan det viktiga samtalet. Och kommentarer är ju så roligt att få. Ofta kan det vara där det sker något med en, tycker jag.
fröken blund slår dank: Ja, det är ju det där kniviga med tiden. Och relationer behöver ju näring så jag känner att jag ju vill hinna både att skriva, svara på eventuella kommentarer och att kommentera själv. Ibland känns det som ett vansinnesrace...;) Men tack, tack för fina ord. Jag tänker fortsätta, men jag måste hitta en ny låga och ett förhållningssätt (lite skraj blev jag när det påstods från högt håll i min "Organisation" att vi aldrig kan vara privata i våra bloggar. Suck, liksom, så oreflekterat.). Stor kram tillbaka!
Anna ser dej: Tack fina du! Visst kan det få vara mitt eget rum (om jag inte blir nedjagad och stenad pga vad jag skrev här ovan hos fröken...;)) för ett sådant behöver jag absolut. Och jag är själaglad över att ha träffat så många fina människor (som du) som jag kan dela en massa tankar av olika dignitet och tyngd med. Mitt liv hade helt klart känts fattigare utan. Kramar, kramar!
C: Du är ju faktiskt en av de största orsakerna till att jag började. Det var i o m läsningen om din graviditet och om dig som jag allt mer lutade över mot att vilja uttrycka mig jag också och inte bara "tjuvläsa". Så, tack för det! Så roligt att få möjlighet att lära känna dig! Jag har också skrivit dagböcker. Under ganska många år, faktiskt, men slutade nog ungefär när 90-tal blev 00-tal. För mycket skrivande i studierna, tror jag det berodde på. Nu skriver jag 5-års-dagbok och det i kombination med bloggen gör ju att jag har ganska god koll på skeendet i livet.. Och visst är det roligt med kommentarer och att möta nya människor som man tycker om och tycker om att få veta mer om. Stor kram!
Jag gillar att skriva och just nu skriver jag enbart på bloggen. Egentligen kanske jag skulle vilja skriva mer, men jag har inte tid med det. Eller jag tar mig inte tid, kanske jag ska säga. Bloggen är enkel att skriva i, på något sätt. I bloggen skriver jag det jag känner eller tänker just då. Jag har ingen prestationsånget, det blir som det blir och det skrivs ofta ibland och mindre ofta ibland. Varför jag inte skriver helt privat? Jo, det är nog för att man kan få en kommentar då och då, svar på sina frågor, höra andras tankar o.s.v. Jag har bloggat sen 2005 och tänkt sluta flera gånger, men sen blir det ett inlägg till ändå...och så kommer jag nog fortsätta många år till.
SvaraRaderaDin blogg är fin! Fortsätt med den!
/Samma
Samma: Ja, egentligen är det ju inte heller så lätt som att säga att man "kan ju prioritera" för tid finns bara i viss mängd som småbarnsförälder. Och jag håller med dig om att det är lätt att skriva i bloggform och att den feedback som man får i kommentarer är oöverträffad annat skrivande. Jag gillar din blogg och känner mig hedrad av komplimangen! Tack!
SvaraRadera