Som jag skrivit tidigare, så har jag under våren gått en kurs (som jag så här i efterhand förstått finns på flera ställen i Sverige) för föräldrar till barn mellan 0-3 år; Småbarnsliv. Jag har ju två av den där barnsorten, liksom förälderkompisen på dagis som jag gått kursen med.
Kanske är det en slump att problemen blivit allt färre. Eller snarare har de blivit andra. Men någon gång ska ju just de där 2-3-års-kamperna bli färre och tonas ner också av rena åldersskäl.
Om två månader lite drygt fyller min slipade Rubin tre år och det är numera en annan liga vi spelar i. Färre är de rena vredesutbrotten, fler är "kan-själv"-skrika-skrika-slänga-sig-på-golvet-och-få-spel-tillfällena om jag råkar gå ut först ur hissen, råkar lyfta upp på skötbordet utan att ha förberett, råkar störa i en lek, råkar lägga upp fel saker på tallriken, råkar ge fel person mat först etc.
Men kursen har varit hjälpsam på många sätt. Inte minst utifrån att vi fått diskutera mycket tillsammans med andra (mycket vettiga) föräldrar som lever i samma krigshärjade zon av familjeliv.
Perspektivet och distansen till det egna föräldraskapet har också varit nyttig.
"Vilken typ av människa/förälder är jag och vilken typ av person är mitt barn?" "Hur funkar de här typerna ihop?" - intressanta frågor som jag kunde diskutera betydligt mer och utförligare, men som ändå fått lite utrymme på kursen.
Vissa av deltagarna hade sina partners där förra terminen och det är nog ingen dum idé att båda parter får möjlighet att gå. För det är nog viktigt att man tänker igenom erfarenheterna tillsammans.
Det är i alla fall inga bortkastade måndagskvällar. Långt ifrån.
Det låter som en bra kurs! Jag önskar att jag också skulle ta mig tid att gå en sådan. Men när de små änglamonstren väl sover, eller jag har tid över, så prioriterar jag annat *harkel* mig själv. Och det blir man iofs en bättre/snällare mamma på också men ännu bättre vore förståss att prioritera änglamonstren även då och gå en coach-kurs, inser jag nu när jag läser ditt inlägg...
SvaraRaderaHär är det en 1 åring, en 3,5 åring och en 16 åring. Tre asjobbiga åldrar på ungar. Ibland tror jag att jag ska gå sönder. Eller dö av högt blodtryck. Men jag ska inte klaga, de finns ju de som inte kan få barn. Och det finns ju de som förlorar barn och de som får sjuka barn. Ja. Och mina ungar, de är bara lite.... påfrestande, thats it ;-)
Äsch! Vilket svammel! Det jag ville säga var att din kurs lät bra.
Vad är det för en slags kurs? Låter spännande tycker jag. Och heja dig som gått den och fått nya infallsvinklar och också fått möjlighet att dela erfarenheter. Tror att alla föräldrar skulle må gott av det.
SvaraRaderaLåter som en mycket bra kurs att ta som småbarnsförälder..
SvaraRaderaJag ser i mitt yrke barn som helt saknar gränser och när de är i tonåren då är det nästan för sent att styra upp kosan rätt...det är slitigt för oss pedagoger kan jag säga...
Fint å läsa här tycker jag:)allt gott
Toril: Och det sjukaste är att samhället och många föräldrar tycks tro att det är skolans arbete att uppfostra barn. Jag menar inte att ni inte skulle kunna det utan att det är föräldrarnas ansvar att uppfostra så att tiden i klassrummet går åt till det skolan är till för; att lära ut kunskap. Så. Fler föräldrar måste våga uppfostra sina barn. Det är inte samhällets uppgift.
SvaraRaderaMagda.nu: Ja, kursen är verkligen bra och ledaren är också bra. 60+, förskolelärare och psykolog (så som jag förstått det i alla fall) och fyra egna barn, förstås... Jag tycker framförallt att de många tillfällena för diskussion och det överpedagogiska upplägget är super. Inte minst pga av att man som småbarnsförälder tenderar vara ganska seg och slut i huvudet mellan kl 18-20. Sen tror ju jag att du har dina forum där du diskuterar föräldraskap, nog är det väl så? Det har väl iofs jag också, men Rubinens trots har gjort att jag verkligen funderat på vad som är normalt, både utifrån mig själv och mitt stackars äldsta barn och därför kände jag att jag behövde någon slags "officiell" bekräftelse på att det är ok att det är jävligt då och då. Och det vet ju förstås du redan;)?! Kram i det überjobbiga!
SvaraRaderaYogamamma: Kursen ges av Malmö stad och är lokaliserad till de olika stadsdelsförvaltningarna. Alla stadsdelarna erbjuder den inte, men min gör, vilket jag är mycket tacksam för. Den kostar ingenting, varar 8 veckor, 2 timmar varje gång och innebär en del hemläxor i form av övningar mellan tillfällena. Minst 15, max 30 deltagare. Och jag tror att du har helt rätt, nog skulle många många fler behöva gå den, eller liknande kurs. För om jag ska vara ärlig, tror jag ju att det är en viss typ av förälder som söker sig till kursen och det kanske kanske inte är de som har de allra största problemen med sitt föräldraskap, även om det känns skakigt för oss alla som deltar då och då. Jag känner i alla fall att det var precis vad jag behövde och många delar av vardagen går hemskt mycket lättare nu när jag fått fundera igenom orsak-verkan lite mer.
Toril: Fint att du säger det! Och ja, jag tror absolut att de där gränssättningarna som vi pratar mycket om på kursen är ett stöd och en nödvändighet för barn som växer upp inte minst i dagens samhälle då valmöjligheterna är oändliga och allt tycks flyta. Vi lever dessutom i en tid som hyllar egoism och individen på bekostnad av gruppen, vilket verkligen får konsekvenser i det långa loppet. Allt gott till dig med! Alltid lika tänkvärt att läsa hos dig!
Magda.nu: Visst är det sjukt (jag lägger mig i här...) att man tror att skolan ska styra upp barn och lära dem hur man ska fungera som människa tillsammans med andra människor! Det värsta är ju att många föräldrar samtidigt blir apförbannade om någon verkligen säger ifrån om deras egna barn, pekar på det ohållbara och kritiserar föräldrarnas bristande ansvar... En mycket ond och trist cirkel...