På kursspråk* benämns de jobbigaste bitarna av barnets agerande som "utmanande beteende". Ordvalet säger en del om vad det handlar om förstås. Man blir utmanad som förälder. Gång på gång.
Utmaningar kan ses som något positivt och kanske handlar det om en attitydfråga när det kommer till kritan. Väljer jag att hitta en lösning på konflikten eller ser jag konflikten som ett problem där vägen fram blivit en återvändsgränd? Jag tror inte på något sätt att man alltid orkar hitta lösningar, åtminstone inte i den stund konflikterna uppkommer. Men en återkommande konflikt får man ju så småningom försöka sätta sig ner och titta på; hitta alternativa lösningar, välja strategi, testa strategi och utvärdera strategi. Och om eller när man inte kommer någon vart får man gå tillbaka till alternativen igen och välja ett nytt. Det är lättare sagt än gjort.
Vi har haft en lång tid av våg-skvalps-friktion med storebror. De möjliga konfliktämnena har legat där och guppat, men för det allra mesta har vi lyckats undvika utbrotten. Lite diplomati, val av strider och avledning har funkat finfint. Tills igår. Om det handlar om nya tänder som bryter fram eller bara en ny fas helt enkelt, vete katten. Men vredesutbrottet Majeure drog fram fula sidor hos mig och sedan dess har de legat och skavt; tankarna. Utmanande beteende är långt lättare att hantera i teorin än i praktiken. Barnet i mig kryper fram när jag är trött, berörd av arbete och andra saker och att då möta barnet, som jag har ansvar för och älskar, i full färd med att utmana min existens med ord och handling, ja, det är inte lätt.
Men om det är en ny storm på väg, tror jag att det är dags att börja rusta mig. Med tålamod, sömn, goda möten och skratt för att kunna bemästra nästa utmaning i samexistensens tecken.
*Småbarnsliv, that is...
Det är så tufft, att hantera de där tokutbrotten. Dessutom så mycket svårare att ta dem när man själv är trött, utarbetad eller bara inte riktigt närvarande. Jag tycker du skriver så klokt om det, om hur du tänker och hur de känns när man hanterar - eller inte hanterar dem. Men, framför allt tycker jag att du ska vara snäll mot dig, ge dig cred för att du de flesta gånger orkar. Att man ibland inte orkar är mänskligt. Har du läst Mia Skäringers "Dyngkåt och helig som helst"? Om inte ska jag skicka den till dig. Som en påminnelse om att du är så jäkla bra och att det bara är mänskligt att inte alltid orka hantera på rätt sätt.
SvaraRaderaSixten har också kommit in i någon slags fas 2 beteende. Kissa på golvet. Utstuderat kissa på golvet, trots att han skulle hinna till pottan. Utstuderat poserande kissning. Det, är så provocerande att jag håller på att flyga i taket. Men, som du säger, man måste försöka hitta nya lösningar, nya strategier och ibland bara markera att "det här är inte okej, absolut inte okej". Det är tufft. I know the feeling. Och, precis som du skriver tror jag att mycket av lösningen ligger i sömn, möten och skratt. Det vackra, det härliga, det generösa måste upprepas och upprepas så att det lägger sina varma händer över trots, höjda röster och tårar. Kramar, kramar!
Orkar inte skriva långt men: du är inte ensam om dina känslor och hur du ibland (inte) hanterar de där jobbigaste situationerna.
SvaraRaderaOch bara det faktum att du 1) går en kurs och 2) tar den på allvar säger allt om vilken fantastisk mamma du faktiskt är.
du verkar verkligen vara en engagerad mamma.
SvaraRaderaoch vet du. att jag tror faktiskt att man måste visa sina "fula" sidor ibland. annars blir du perfekt inför dina barn. och det är tufft att leva upp till sen. bara man pratar med sina barn och förklarar. ber om ursäkt om man är dum. då tror jag att det är safe.
och tacka 17 för att man tappar humöret ibland. det är stenhårt att ha barn i trotsåldrar. och kanske är det som alla säger.
att det bara blir värre.
men det tänker ju inte vi på nu.
eller hur?
kram på dig!
ja, det där inre barnet i oss ställer till en hel del när vi ska möta våra egna barn.
SvaraRaderaJag har helat och läkt och accepterat den där lilla ensamma tjejen i mig och vet med mig att det hjälper mig otroligt mycket i att behålla mig när barnen trotsar.
Men sedan säger jag som Fröken blund här ovan, ibland blir man arg, såklart, och det viktiga då är ju att faktiskt visa att även det är okej, men att också be om ursäkt.
Anna ser dej: Ja, och när de pågår - de där vansinnesutbrotten - kan jag ibland känna mig så där totalt uppgiven.. Som i ett ingenmansland mellan skratt och gråt. För det är ju helt otroligt vad en fjäder kan åstadkomma i en snart treårings liv. 17000 hönor. För att inte tala om vad de där hönorna startar i en 35-årings liv...;) En stencil vi fick under kursen ringade in alla känslor som kan figurera i de ögonblicken så bra och då kände jag mig mindre ensam om "omöjliga" barn...
SvaraRaderaNej, jag har inte läst Skäringers bok och det låter som ett mycket trevlig erbjudande. Och tack för all pepp! Det betyder verkligen så oerhört mycket, ska du veta! Stora kramar!
Alison: Tack, tack, tack. Och som sagt, det betyder så enormt mycket att veta att man inte kämpar en ensam strid utan motstycken. Inte minst när man är mitt i den.
fröken blund slår dank: Nej, fy. Inte tänka, inte tänka - aaaaaaah - på att det skulle kunna bli ännu värre. OJojoj vilken diplomat (eller galning) man skulle kunna examineras till då. Och, visst, jag tror inte heller på perfektion och det känns som den stora trösten ibland när man bara vill skrika rakt ut och måste gå in i ett annat rum och stampa i golvet för att inte flyga på sin provokatör... Kramar!
Yogamamma: Mmm, det känns skönt att veta att det handlar om just det när man står där och undrar varför vissa saker sätter igång en som de gör. Trådar som inte följts upp eller som helt enkelt blivit en del av ens person. Och det är bra att känna igen sidor, som man känner allt för väl hos sig själv, som blivit en del av ens barn likaså, även om det kan diskuteras vad som är arv och miljö till leda... Att be om ursäkt på ett villkorslöst sätt är en god övning. I alla fall när felet ligger helt på min sida. Och jag tror som du att man måste få lov att bli arg när det är befogat. Barn ska få veta att alla sorters känslor är ok att ha, men att man måste hantera dem på något sätt. Tack för din kommentar!
Vad fint skrivet!
SvaraRaderaJag har varit med om en hel del. I mitt liv och i mitt yrke. Sett saker som... ja, är starka. Det svåraste jag varit med om är ändå tveklöst mina barn. Hantering. Förhållningssätt. Det är underbart men tidvis svårt, mycket svårt, att vara mamma tycker jag!
Kram!
Det är inte lätt när utbrotten tar en med överraskning när man inte är riktigt i harmonisk vuxen balans, så där som man önskar att man alltid vore. Det är inte lätt när man bryter igenom och blir en typ av förälder man inte vill vara. Jag har sörjt så mycket för de gånger jag känner att det blivit så fel så fel och jag önskar att jag fick spola tillbaka tiden för att hinna ta ett djupt andetag och göra saker annorlunda. Men, det går ju inte. Det viktiga är som du skriver att försöka vara bättre förberedd nästa gång och ha en taktik, så man inte blir tagen på sängen. Hoppas ni finner en väg fram. Kram
SvaraRaderaMagda.nu: Ja, det är ju en skillnad när man är emotionellt inblandad i de där personerna. Det går ju inte att vara opartisk hur mycket man än hade behövt vara det när det kommer till genomförande av strategier och dylikt. Tusan. Och ändå är de ju det bästa som hänt mig. Kram!
SvaraRaderaKajsa: Precis. Att plötsligt se drag hos sig själv som man verkligen inbillade sig bara fanns hos idioter, omogna och oförberedda på att vara ansvarsfulla vuxna, är faktiskt inte det lättaste att hantera. En rewind-knapp hade inte varit dumt, nej. Kram
Jag hittade ingen mailadress till dig så skicka mig ett mail till anna_ser_dej@hotmail.com, med din adress så får du ett paket på posten:-) Kram Anna
SvaraRaderaAnna ser dej: You've got mail! Kram!
SvaraRadera