... kanske någon dristar sig att fråga?
Och fastän vi ju bestämt (eller hur?) att man inte ska tala högt om det där som känns för bra för att vara annat än en fas, så måste jag ändå andas lite om fler nätter utan uppvak än någonsin tidigare, om att både somna och vakna själv (och, ja, då har det ju varit så att maken haft en mindre kul natt och hamnat i köket utanför Pyddens rum), om bra nattningar utan uppspring, om läggningar av två barn på egen hand utan desperation och förtvivlan, om färre mardrömmar, napptapp och strul. Om två något lite äldre barn, helt enkelt, och om en arbetsinsats som kanske kanske lönade sig.
Fast att det skulle hålla i sig...? Nja, det tror jag då inte på och grejen är att det får vara som det är. Faktiskt. Nu är det vår och säg det som inte är enklare med lite värme och ljus.
Jaaaaaaaaaaaaaaaaaa! Det är dags nu, det är er tur nu, det är så rättvist! Och jag hoppas att det håller i sig, tillräckligt länge för att ni ska hinna sova ut och bli lite mer människor än de man är med sömnbrist... Kram och hopp om både vår och sömn!
SvaraRaderaAnna ser dej: Ja, "Jag ser ljuset, jag ser ljuset"... Och det känns faktiskt lite så trots uppvak i natt med tvärarg storebror som kissat genom blöjan och vägrade byta om. Men det är så mycket bättre nu att jag knappt tror att det är sant. Nu kanske vi kan bli fungerande individer igen?! Kraam!
SvaraRadera