Jag snabbandas lite inför mastodontdagen imorgon då hela tre gudstjänster ska firas; högmässa, familjegudstjänst och kvällsmässa. Idag har jag döpt och förberett morgondagen.
Trycket över hjärtat kommer och går, men igår kväll fick jag möjligheten att sitta i min vackra arbetsplats och lyssna på himmelskt vacker musik. Och tänka. Jag insåg då att det är just tänkandet som får stryka på foten när jag är så här överbelastad. Allt annat hinns ju med av bara farten. Och jag längtar. Längtar, längtar, längtar efter tid för eftertanke. Efter att få åka iväg på retreat igen. Det var många år sedan nu.
Under tiden räknar jag ner till nästa helg som är helt ledig.
Idag efter dopet slank vi iväg hela familjen till gamla vanliga lekplatsen och åt muffins på en bänk. Vantarna fick sättas på efteråt och då kom den där känslan av point-of-no-return över mig. Hösten är här och snart vintern. Vinterkängorna till barnen ligger hemma i väntan på användning liksom overaller och vinterjackor. Dessutom har även jag och maken införskaffat nya vinterjackor i år. Och ändå är det så svårt att inse och acceptera att nu blir det bara mörkare och kallare. Mörkare och kallare.
Då får man tända ljus och njuta av varm choklad och overallsvettiga barn med kalla fingrar som ser på barnprogram och läggdags med rosor på kinderna och ännu mer varm choklad med fötter under filtar och eld i vedspisen och ljus ljus ljus. Det är en fin tid.
SvaraRaderaFröken K: Jo, visst finns det mycket trevligt med det mörka och kalla också. Det är nog mest övergången som varje år är så svår att förstå och acceptera. Här finns det dock ingen vedspis och förra året var en förskräcklig kamp kring overallerna...;) Men i år är ett nytt år!
SvaraRaderamen du, det där trycket över bröstet... låt det inte accelerera!
SvaraRaderafru a: Nej, jag har faktiskt tänkt att om det fortsätter så här måste jag nog söka läkare eller åtminstone få en tid med min kiropraktor/massör för att se om han kan komma åt något...
SvaraRadera