Idag har jag bytt sonens bajsblöja, läst för honom och bloggat medan dottern kolikskrikit i högan höjd. Jag är tacksam för följande;
1. Kolik försvinner. Så småningom. 2 months to go, yeah!
2. Sonen kommer att glömma detta. Likaså dottern. Vi, å andra sidan...
3. Att vi inte äger förmågan att kunna se in i framtiden. Då hade nog mitt uttalande som 22-åring att aldrig någonsin skaffa barn bestått om jag sett dagen idag med två sjuka barn varav ett konstant kolikande...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar