Efter ytterligare en skitnatt med en dotter som konstant (känns det som) grymtat och krystat (ett hån för oss värksvaga...) så fort hon fyllt på mjölkreserven, följt av små pölar av kräks över hela sin sida av vår dubbelsäng, är jag riktigt lättretlig. Dessutom "roade" jag mig med att jämföra sonens första tid med denna och fann skrämmande likheter. Skillnaden är att vi än så länge sluppit gallskriken; men än är det inte försent, och att vi då inte hade en snart 21-månaders som också vaknar på nätterna och som maken är upptagen med och alltså är han ingen hjälp att räkna med vad gäller Grymtfröken.
Detta följdes dessutom av en morgon/fm där dottern fortsatte med gråtandet fram till det att jag tog på mig selet och begav mig till apoteket för inköp av Minifom. Minifom, hånet för oss föräldrar som genomlidit en kolikperiod redan. För seriöst, Minifom är ungefär som ett plåster på ett amputerat ben. Jag ber uppriktigt och innerligt till den Gud jag ändå tror på, att detta bara är en dålig dag för L och inte början på en R-repris. För någon rättvisa måste det väl ändå finnas. Eller?
Det lustiga och tragiska är att tacksamheten över en frisk dotter, en någorlunda ok förlossning och framförallt det fantastiska i att få vara med om en till liten människas utveckling och uppväxt blir smolkad av en sådan skitsak som magont. Men vi är ju bara människor, eller hur?
jepp, vi är bara människor... hoppas med dig!
SvaraRaderaFru A: Tack! Det behövs hopp i grå mars-tillvaro...;-)
SvaraRaderaDu som redan haft ett kolikbarn vet säkert redan alla tips och knep. Men vår BVC-människa sa att Lemolac var bättre än minifom, för man ger det bara när barnet faktiskt har ont i magen. Minifom ska man tydligen ge till varje mål.
SvaraRaderaFast, minifom är kankske starkare grejer? Än så länge har vi också en Grymtfröken som kräks, men oftast utan gallskriken.
kram!