Berättelsen om den 28/2

Natten till fredagen var startpunkt. Det kan sägas i efterhand, men just då vågades det verkligen inte hoppas på något. Rejäla förvärkar, ingen direkt sömn och profylaxandning i i dvalan (maken bytte rum...). Sedan gick proppen; gradvis under dagen och utan att lämna något tvivel om vad det handlade om.

Jag gick och morgonfikade med bästa U efter dagislämningen och pustade mellan kaffeslurkarna. Sen slutade det. IGEN. Jag hann dock ringa maken som skyndade hem efter lunch och tog hämtningen även om värkarna gått och gömt sig. Det kändes dessutom lite pinsamt att komma till dagis igen utan att något hänt, eftersom jag aviserat på morgonen att det säkert var mormor som skulle få rycka in. Ren fåfänga.

Med fortsatt oregelbundna värkar på kvällen önskade både maken och jag att vi skulle slippa panik-åka-in under natten; mest för R's skull (och för mormors). Det var med lite bävan jag gick och la mig och vaknade sedan vid 2 och hade värkar igen. Oregelbundna såklart. Ringde min mamma kl 5.30 som kom som ett skott. Då hade oregelbundenheten blivit ännu större. Om det nu går. Vi åt frukost allihop och mitt humör blev allt sämre, vilket framförallt gick ut över stackars maken som bara ville väl med sina "hur mår du...?".

Först vid 11-tiden började någonslags regelbundenhet kunna skönjas; då med 20-minuters-intervall. Vid 12 kom det med 10-minuters mellanrum och då gjorde jag misstaget (?) att äta en kycklingburgare, vars smak för alltid kommer vara kopplad till extrem smärta...

Kl 14 hade jag fortfarande inte kommit ner i några 5 minuter-mellan-värkarna (ömsom 10, 15, 7, 2, 5, 10 etc...). Men. Smärtan blev plötsligt helt övermänsklig och kunde inte betvingas med andning längre.
Jag ringde förlossningen och krävde att få komma in. Det fick jag. En halvtimme senare konstaterades det att jag var öppen 8 cm och förmodligen skulle inte droppet hinna verka. Det kändes dock just då som least concern. Värre var det att inse att enda smärtlindringen möjlig var lustgas.

Och jag vet att det egentligen är ren fakta att detta är den totala smärttoppen, men så här i efterhand kan jag ändå bli fascinerad över hur serietidningsmässig min upplevelse blev. Helt annorlunda än förlossningsupplevelsen med R. Då hann jag få en petidin-spruta när det gjorde som värst ont och även fast tröttheten var påtaglig och värkstimulerande fick sättas in, samt tryckhjälp utifrån så småningom, så var upplevelsen så här i efterhand enbart positiv.

Nu var det som sagt annorlunda. Som en serietidningsstrip. När vattnet gick var det som att ett billarm satte igång och jag trodde på allvar att jag skulle implodera. Jag upplevde under de här timmarna ringande klockor i öronen, stjärnor i en ring som dansade framför ögonen, känslan av att falla handlöst bakåt bakåt bakåt och förlora medvetandet, konstiga minnesbilder och former som framträdde framför ögonen och samtidigt vara hörseln skarp som en kniv. Den skar igenom allt och plockade upp hotet om klipp när den utdragna och fruktansvärt tröttsamma krystfasen (med både stora mängder värkstimulerande, olika ställningar OCH mängder med tryck utifrån)inte verkade ge tillräckligt och mina ögon gick i kors (enligt barnmorskan). Då gick det att krysta lite lite till och frågan om varför det uppenbarligen var så jobbigt fick sitt svar när lilla fröken tittade fram med pannan upp och hjässbjudningen var ett faktum.

Men, allt var borta när hon så låg där på bröstet. När R kom ut var min första (återigen fåfänga) fråga: "hur mycket har jag spruckit?"; det enda jag egentligen kunde relatera till var ju faktiskt min egen kropp. Nu var det annorlunda. Nu kunde jag vara närvarande i mötet med henne, det lilla livet som låg där på bröstet, på ett helt annat sätt.

L är helt annorlunda än R, svart hår över hela huvudet, mindre och tystare. Lite försynt nästan. Det ska bli så spännande att lära känna henne. Förhoppningsvis har vi åratal för den processen!