Kanske är det för tidigt att uttala sig och det kanske t o m straffar sig (även om jag egentligen inte tror på sådan skum vedergällning...), men lilla L är verkligen annorlunda än R i samma ålder. Eller är det helt enkelt så att det är VI som är annorlunda? Anna ser dig jämförde de olika spädbarnstiderna för ett tag sedan och som sagt, även om det är tidigt att konstatera något än, så nog skiljer de sig åt.
När R kom var jag livrädd för att vara själv med honom. Det hängde visserligen ihop med att han tenderade vara väldigt orolig redan från början. Mina dagboksanteckningar från den tiden är fulla av ångest och rädsla för kolik (som ju visade sig vara välgrundad...). Han sov visserligen ganska ok, d v s vände inte på dygnet eller höll oss uppe under nätterna under längre perioder, men all hans vakna tid präglades av magsmärtor, gnyenden eller gallskrik. En jobbig tillvaro att födas till och en jobbig tillvaro att hantera som ny förälder. Trösten var att det var sommar och att maken kunde lägga semester i anslutning till pappadagarna, så tiden ensam blev inte så lång i början. Makens semester blev ett pendlande till Blekinge för hela familjen - med amningspauser på vägen - där närmsta godkända spädbarns-akupunktur kunde utföras. Hej och hå, vilket härligt liv!
Under den här graviditeten tänkte jag på och oroade mig en del för att det skulle bli samma sak nu. Vi vet ju inte det än, förstås, men oron finns inte riktigt på samma sätt och det är ganska vilsamt än så länge att hänga med lillflickan. Hon sover och äter och har några vakenperioder då hon mest ligger och tittar med stora (och just nu kladdiga) ögon på världen. När storebror, som vill pussa henne hela tiden, sjunger "Blinka lilla stjärna", ler hon! (Ja, det är väl bara tarmrörelser men de synkas fint med sången...)
Nu ligger hon i min famn och glider in och ut ur sömnen, gnyr lite tyst då och då och bara ÄR. Att man så snart kunde känna kärlek till någon, visste jag faktiskt inte var möjligt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar