Och idag kom den. Tydligt. Koliken. Gallskrik, tröstlöst, pumpande med benen, ont, så ont.
Och lika ont gör det i mig; i oss. För minnet är färskt. Det är fruktansvärt att se sitt barn lida och inte kunna göra något. Ingenting alls. Det tog tid att läka oss efter de nästan fyra månadernas helvete av magont som sonens första tid i livet blev. Allt ställs på sin spets; självbilden, kärleken till barnet och till varandra, hälsan överhuvudtaget både den fysiska och psykiska.
Jag ber att det inte blir riktigt så illa nu; att lilla L kan få lite fler andpauser än vad R fick, men samtidigt ställer jag in mig på några månaders undantagstillstånd. Ett andetag i taget.
Stackars lilla L och stackars er!! Jag håller tummarna för att det ska gå över snabbt!! Stor kram på er alla!!
SvaraRaderaMakalösa modern: Tack! Alla tummar behövs just nu. Känner mig lite kraftlös efter nattens skrikpass och tyvärr lite självömkande...
SvaraRaderaStor kram tillbaka!
Usch, det låter vidrigt! Stackars er alla!
SvaraRaderaHoppas på att det går över snabbt den här gången.
Lillan här hemma har haft en kväll med det du beskriver: pumpande ben, illröd vrålande bebis. Men sen har det mest varit grymtanden och gnäll när det är dags att göra i blöjan.
Kram!