Surrealism

Brukade i ett tidigare en-barns-liv berätta historien från R's koliktid när vi efter två timmars kolikskrik satte i öronproppar och tittade klart på ett pausat Hell's kitchen, varunder R fortsatte skrika ytterligare en dryg timme. Då kändes det höjden av nonchalant föräldraskap. Eller total resignation, snarare och ett fatalt misslyckande som förälder.
Nu när vi då återigen är stolta föräldrar till ett kolikbarn och eftersom andragångsföräldrar tenderar att rent generellt vara mindre sjåpiga, så måste det ju visa sig även i detta. Ovanstående historia låter numera mer som Baddaren när vi borde satsa på simborgarmärket.
Så, det är nästan som en utmaning, ett slags I-dare-you, vad ska vi våga oss på nu medan fröken skriker? Igår talade jag i telefon, visserligen med en annan mamma med kolikerfarenhet, men ändå. Jag la till slut på när det inte gick att urskilja något alls från telefonen...
Någon som har en surrealistisk idé om vad man skulle kunna fördriva en kolikperiod med?

Måste förstås tillägga att själen gråter vid varje skrik, men skulle man stanna i det, är ju livet bara för ledsamt... Överlevnadsinstinkten säger sitt.