Har lite små-förgäves väntat på tre-dagars-baby-bluesen och nämnde dess frånvaro för vår bvc-sköterska som var på hembesök igår för vägning och undersökning av L. Hon sa att hon hade märkt att man tenderade drabbas mindre av hormonerna vid andra barnet än vid första. Kroppen reagerade helt enkelt inte lika starkt på något som den redan gjort en gång tidigare.
Tja, det må vara hur det vill med det, men tröttheten spelar ju humörspratt även den. Idag snodde jag till mig en eftermiddagslur med L i väntan på att storebror och maken skulle dyka upp efter dagishämtningen. Trots denna är ögonen röda och huvudet tungt och när R spelade ut hela för-trots-registret med skrikande och hojtande och med mängder av kast-med-liten-kloss trots att han VET att "man inte får kasta"/ "kasta-nej", brast senaste tidens på gränsen testade tålamod och min tallrik gick i två bitar. R blev tyst.
Jag vet mycket väl att detta inte är sista gången irritationen kommer att flöda, men något får man nog hitta på för att inte allt ska flöda över och dränka den lille och i grunden osäkre storebrodern. Hur gör man egentligen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar