Som kanske anades av inlägget om Elias, håller vi på att försöka få Rubinen att somna själv på kvällarna utan att vi ligger vid sidan om honom. Det funkar väl ok om man bortser ifrån att insomnandet tar längre tid, att R kommer ut just när vi tror att han somnat och att han därmed är ganska trött på morgnarna. Vi funderar också på hur många gånger han ska få samla ihop till belöningar. När har det blivit "som vi alltid gör" att somna själv?
Pydd har de senaste två kvällarna, sedan vi börjat försöka få dem i säng "vanlig tid" igen efter påsklovet, börjat gråta hysteriskt när vi närmat oss sängen. Lite har det säkert att göra med att hennes trots slagit i taket under påsken. Kan hon hitta något att bli arg över, ja, då blir hon det. När man väl lyckats övertala henne om att hon måste sova (och blivit sur på kuppen) brukar hon dock sova. Det är ju verkligen alltid något, det är det.
Nattligt sällskap har vi i stort alltid av de två pojkarna; kattpojken och människopojken. Och bättre två än tre. Fast allra helst ingen, kanske, åtminstone för min och makens ryggar. Å andra sidan, måste jag nog erkänna att jag saknar människopojken de få nätter han inte vaknar och kommer in (fast de är ju då inte speciellt många, om man så säger...).
Ja, usch vad det är svårt med behaviorismen. Jag kan inte låta bli att köra med dem - om än i billigare form. Om du klär av dig kläderna och klär på dig pyjamasen själv så får du ett kryss. Och det är klart man vill fylla lappen med de tio rutorna med ett kryss. Men om man råkar somna i soffan på fredagkvällen då - får man inget kryss då? Eller om man är så trött att man inte orkar? Och vad gör man om/när krysslappen är full? Man målar in sig själv i ett hörn...
SvaraRaderaJag önskar att man kunde köra med belöningarna utan att lova dem i förväg... Och utan att det blir som ett hot om att bli utan. Men då vet man ju inte vad man jobbar emot. Suck.
Lycka till med insomningsrutinerna. Det känns jobbigt när man är mitt i det. Men förhoppningsvis kommer det jobbiga kännas som en kort tid när man ser tillbaka på det i efterhand... Jag tycker ofta att det är så.
Den där sömnen. Som är så livsviktig. Av tre barn har en sovit hos oss konstant. Och länge. De är så olika som individer men när det blev för trångt gick någon av oss och la sig i hans säng. Och så där höll vi på. Nattvandringar. Vaknade aldrig på samma ställe som jag somnat på kvällen. Och det kan vara tärande. Men allt har ett slut, jag hoppas det vänder för er snart. Kramkram
SvaraRaderaLena: Ja, visst är det svårt och jag hade verkligen inte tänkt hamna där, för mycket visar definitivt på dåligt resultat i längden, men vissa saker tycks vara svåra att lösa utan. Och det är ju inte så att Rubinen inte är redo för det här steget; det är bara vi som inte tagit itu med det tidigare av olika skäl...
SvaraRaderaJag tror också att det kommer att lösa sig; kanske måste vi vänta in nästa fas med gemensam läggning för barnen. De är ändå så täta att det nog snart fungerar bäst.
annika: Ja, först när man sover lite bättre igen inser man ju hur trött man verkligen är. Å andra sidan tycks man också bli en mästare på att hantera dagar med kassare sömn. Det trodde jag ALDRIG när jag var 11 år och hade ångest för att jag inte somnade eller när jag var 20 och läste inför tentor och inte kunde somna pga koffeinet... Skönt att höra om liknande erfarenheter även fast man inte önskar någon det där sömnspektaklet:). Kram!