Idag hade vi våra sista visningar av påsklandskapet på jobbet. Bäst var att som sista grupp kom Rubinens dagisavdelning. Åh, så fint det kändes att få möta alla barnen och personalen kring något annat än det vanliga! Och min fina lilla Rubin var så stolt över att han kunde sångerna (vi övade i helgen genom att låta barnen komma på gudstjänsten som baserades på visningen). Dessutom lyste solen över dem när de promenerade in.
I eftermiddags lyssnade jag tillsammans med stans alla kollegor på en av de bästa av mina gamla föreläsare i Lund. Han talade om kärlek och gjorde det så bra att jag kände gudsnärvaro i avslutningen och satt där med fuktiga ögon som behövde blinka konstant.
Sedan kastade jag mig på cykeln till dagis och påskpyssel och fick ytterligare tid att träffa och prata med personal, barn och andra föräldrar. Och pyssla förstås. Fast det är jag klart sämre på än att prata.
Bra dag, helt enkelt.
(Fast det där jag skrev i söndags om sömn... Det har straffat sig å det grövsta. Vi har sovit USELT hela veckan och imorgon ska jag skriva predikan inför söndag. Inga bra odds för det, alltså.)
Åh, det är så kul när barnen är stolta över sina föräldrar. Jag kan verkligen tänka mig lilla Rubin komma in på mammas arbetsplats och visa för dagiskompisarna.
SvaraRaderaMin barn älskar att komma till min skola. Och de talar glatt om för sina dagisfröknar att deras mamma minsann också är en fröken - fast på en SKOLA. Och hon målar! Hela dagen.
Helt underbart! :)
Hoppas det blir lite sovmorgon snart!!!
SvaraRaderaLena: Jaaa, det är så speciellt att träffa barnen tillsammans med kompisarna; gruppidentiteten är makalöst stark och det blir faktiskt en ganska bra distans till "jobbmamma". Det låter ju inte helt dumt att måla hela dagen;)!
SvaraRaderaLibrarybeth: Vågar knappt säga det (men det är bättre nu...)