torsdag 25 mars 2010

Påskpyssel

Traditionen så här inför påsk är ett besök på dagis för att tillsammans med barnen ägna sig åt lite pyssel. Och fika. Ett bättre alternativ till att hämta ut en säck av olika skapelser som man inte känner till historien bakom.
Men. Att pyssla med en plötsligt gnällig 13-månaders i knäet när storebror ska finjustera ögonen på påskkycklingen, visade sig vara mindre görligt.
Mer görligt var däremot fikan på soligt vårdoftande dagisgård med 13-månaders-tjejen på egna äventyr långt långt borta och storebror med saftglaset hårt tryckt i handen. Sockerchocken som uppkom av de tre kakbitarna och de två glasen ledde till ett hojtande och tjoande av hög rang på hemvägen, men dock med ett bibehållet gott humör. Jag tror faktiskt att Rubinen är vårglad!

All in all, en riktigt härlig eftermiddag. Och en viss Pydd är sååå redo för dagis nu...


(en påskkärring...)

4 kommentarer:

  1. Kul med pyssel på dagis, och framför allt att få en inblick i Rubinens vardag.
    Och vad superhärligt att Pydd är redo för dagis!
    Här är det inte riktigt vår än, även om det töar på bra och jag såg snödroppar häromdagen. Hoppas ni får en varm och solig helg!
    kram

    SvaraRadera
  2. He he. Påskpyssel med 13 månaders i knäet är ingen höjdare. Det är svårt att ha barn, som är så nära i åldern men ändå har så olika behov tycker jag! Och ingen är stor nog att förstå den andres behov eller begreppet "vänta".

    Skönt att dagisstarten känns okej iallafall!

    Kram!

    SvaraRadera
  3. C: Ja, det känns riktigt skönt att hon verkar vara så redo. Det är ju förstås fullt möjligt att det vänder innan det är dags;), men oavsett så är det ett visst lugn i tanken att hon känner stället väl. Kram!

    Anna Fredag: Ja, riktigt mysigt var det!

    Magda.nu: Nja, inte drömscenariot direkt och helt riktigt i det där med täta barn även fast jag tycker att det blir allt fler gemensamma punkter och det är skööönt. Undrar så här i efterhand hur vi egentligen fixade det där första halvåret, men det finns ju alltid de som har det mycket mycket värre. Kram!

    SvaraRadera