Rubinens kompis T som är något mer verbal, uttalade de magiska orden i veckan: "R är min allra bästa kompis". Det är stort, för det är också delat, det vet vi här hemma. På frågan om vem R lekt med är det alltid T. T, T, T och in i det sista är R redan grymt lojal mot sin vän. T som har en lätt tendens att ställa till det för de minsta barnen, är aldrig skyldig enligt R.
Vi har ju visserligen jobbat en del på deras relation. Det var R och T som bråkade så kolossalt i höstas, då när vi fick meddelande från dagis om att R puttades och slogs. Barnet som sa att han inte ville leka med R; ja, det var den något yngre men verbale T. Någon i personalen sa att det verkar finnas något slags osynligt band mellan pojkarna. Där R är, där är T och tvärtom. De lekte bredvid varandra, gick efter varandra både inomhus och utomhus, lyckades samsas i en minut och ett tu tre så var de i slagsmål. Någon slags hatkärlek märkte personalen att det handlade om.
De första gångerna vi var ute tillsammans kunde både jag och T's mamma konstatera att de hade full koll på varandra och att det var lite tuppstrid över leken. Någon slags positionsbestämning. Två storebröder till lillasystrar som arbetade på att finna sina roller i dagisgruppen.
Allt eftersom tiden har gått så har leken blivit allt mer gemensam och nu har de oerhört kul ihop. Lämningarna är aldrig några problem om T kommer samtidigt eller redan är där. T frågar sin mamma varje morgon om R kommer vara där, på dagis. Och om hon är säker på det. Då är det helt ok att gå dit.
Det finns väl såklart inga garantier för att detta är bästisen som kommer förbli, men det känns ändå lite tråkigt det där att varken T's familj eller vi troligtvis bor här om några år och lustigt att prioriteringslistan kring boendet plötsligt löper amok...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar