Trigger-punkt

Min son har förmågan att trycka på exakt rätt punkt för att jag ska explodera. Pydden kan retas och irritera till stort utbrott, men inte på samma sätt. Kanske beror det på att jag och Rubinen i grunden är mest lika och att han därför vet precis var mina gränser går. Där går kanske även hans.

Idag kom vi hem med vagnen efter en misslyckad lekplatsträff (misslyckad på grund av att det inte går att klä sig efter sådant här väder med solsken, 4 grader varmt och total gegg-galore efter förmiddagens hagelskurar).
Medan jag meckade för att få in sulkyn i porten vandrade en redan retsam Rubin iväg med lillasysters stickade mössa. Jag såg att han hade något i kikaren.

Jag baxade upp vagnen och han dröjde en bra stund innan han triumfatoriskt kom tillbaka med en smutsig och genomvåt mössa.
Jag såg rött.
Jag tror att det hänger samman med alla de idioter till klasskamrater jag haft under åren som gjort precis så. Förnedringen i att behöva ta på sig en smutsig mössa, halsduk, jacka eller väska. De illa dolda tårarna. Och triumfen i förövarens ögon.
Det var länge sedan jag varit så arg på mitt barn.
Och han förstod.

Det sista jag vill är att han blir en sådan som mobbar, ger sig på och terroriserar andra barn; större eller mindre. Och Gud förbjude att något sådant utvecklade sig till att fortsätta i vuxen ålder. Sådana människor föraktar jag djupt. Där kan vi snacka om att få jobba på att leva efter kärleksbudet.

Det är lätt att bagatellisera en sådan händelse och säga att det är typiskt barn. Det kanske det är. Men den blicken gör att jag vet varför jag reagerade som jag gjorde. Det sitter i blicken. Och den säger mig att här ska det jobbas. För den vill jag inte se igen.