För andra morgonen i rad lämnade jag en storgråtande Rubin på dagis. Min kappa fick jag bända ur händerna på honom och det blev svårt att hålla sig lugn och stoisk. Personalen hade frågat honom igår om varför han var så ledsen - gråten hade varat genom hela frukosten - men något direkt och tydligt svar fick de inte fram.
Rubinen har inte betett sig så här sedan Pydd började på dagis och det var ganska chockartat igår.
När jag kom ut i hallen i morse nämnde jag situationen för en annan mamma med en pojke i samma ålder. Hon sa då att när hennes son betett sig likadant för ett tag sedan, hade hon frågat om de skulle gå hem istället. Sagt och gjort. Två veckor tog det. Nu var förstås hennes jobb ganska fritt, lade hon till, men det var viktigt att det skulle finnas en känsla hos sonen att dagis inte var ett måste.
Fast för oss är det ett måste. Jag kan inte gå hem med min son igen om han inte vill gå på dagis. Jag kan inte gå hem från jobbet om jag inte vill vara där.
Och olustkänslan kvarstår; anses man vara en dålig förälder om man inte kompromissar med måstena i livet?!
Jag hoppas så att det bara är en normal 3 år och snart 9 månader-reaktion på att pappa är iväg på jobb...
Att du har en tagg i hjärtat förstår jag. För det är aldrig kul att lämna ledsna barn på dagis.
SvaraRaderaMen det där med att vara hemma i två veckor för att barnet inte ska vara ledset, det funkar ju liksom inte heller. Och det är att göra barnen en björtjänst tror jag. Ändå.
Kram till dig
åh, den olusten är hemsk!!! och att bara vända hem går ju inte... hoppas också att det bara är en tillfällig reaktion. för det händer ju faktiskt. kram!
SvaraRaderaDet där är så svårt. Han är ju ändå ganska stor, går det att prata med honom när han inte är ledsen, för att försöka få honom att berätta hur det känns? Håller med om att det inte går att stanna hemma, precis som du skriver - förskolan är ju ofta ett måste, precis som jobb! Men det finns väl bara kvar att verkligen försöka få honom att förstå att ni lyssnar på honom när ni kan och att det är viktigt för er vad han tycker och känner, även om man inte kan anpassa efter det jämt. Kram
SvaraRaderaUsch. Så jobbigt. Hoppas det går över fort och att det bara är en liten fas. Jag vet själv inte vad jag hade gjort om min son hade gråtit sig genom en dagisdag. Lycka till, var stark, om det nu går.
SvaraRaderausch, det där är inget kul läge alls... men man är inte en dålig förälder. du kommer ju vänta in och se om det blir bra eller sämre. du kommer att göra vad du kan för att fixa till det - även om du inte kan strunta att gå till jobbet just den dagen. hu, det var jobbiga sessions, och man kom till jobbet som en urkramad blöt yllefilt som inte torkar på hela dagen.....
SvaraRaderaHu. Superjobbigt. Vi hade en sån period i höstas med vår fyraåringen. Han började morgonen med att säga att han var sjuk och sedan fortsatte det gnällas hela vägen till dagis och storgrät vid själva lämningen. Det höll väl i sig i en månad lite från och till - inte lika ofta när pappa lämnade. Men sen försvann det - och jag vet inte varför. Och nu vinkar han glatt och springer till frukostbordet.
SvaraRaderaDet är jättejobbigt. Man kan inte vara hemma i två veckor. Det går över. Kram
Yogamamma: Jo, jag vill också tro att det är en björntjänst, för i våra liv får vi göra mycket som stundom varken är roligt eller meningsfullt och jag vill ändå tro och mena att förskolan kan vara och är både roligt och meningsfullt, men kanske inte hela tiden. Så jag försöker ignorera taggen och pratar med R om det. Det går väl så där. Men måndag är långt borta. Kram och trevligt helg!
SvaraRaderafru a: Jo, visst händer det och aldrig tror man att det är så tills det visar sig att det var så, s a s. Men det kan ju vara så att många faktorer spelade samman det här och att det ser helt annorlunda ut på måndag. Kram!
Kajsa: R är tyvärr inte lika verbal som L och han har ju egentligen aldrig varit så positiv till dagis i teorin (aldrig sagt att dagis är roligt), men väl där har han förstås kul. Vi försöker prata om vad som hänt de där morgnarna, men jag märker att han inte riktigt vill säga något och då blir jag frustrerad för att jag inte kan hjälpa honom... Suck. Kram
Fröken K: Tack! Och ja, jag försöker hitta styrka i just lämningsläget och vara positiv, men på vägen därifrån ska det inte mycket till för att allt brister. Lustigt att det alltid varit så i förhållande till R, men inte alls så med L. Jag hoppas också på fas. Det kan ju vara så, faktiskt.
Librarybeth: Tack! Det där att man inte är en dålig förälder behöver man ju tydligen höra på repeat. En dålig lämning påverkar hela dagen, precis som du skriver.
Lena: Skönt att höra att du har varit med om samma sak också och att DET GÅR ÖVER. För visst bör det ju göra det. Kram!