Men det är ju inte natt, mamma!

Hmm, hemma från Berlin och två saker slår mig.

1) Sommartid. Attans. Nu får vi plötsligt börja täppa igen varje litet ljushål kring fönstren och dra ned mörkläggningsgardinerna medan barnen ser på Bolibompa. Det är ju tyvärr bara så att vi har de allra sämsta från den stora möbelkedjan som gått sönder allihop. Ett idogt arbete för att intala de små att det faktiskt är kväll och läggdags vid 19.15. Och det är inte ens april än...

2) Vi har en kattunge. Jag hade faktiskt nästa glömt bort det. Och idag är jag ensam med barnen. Maken nämnde i förbifarten igår att läggningarna blivit lite spännande sedan Augustus flyttade hem till oss. Ja. Det kan man väl säga. När jag trodde att Pydd äntligen sov och kunde ägna mig åt åt Rubinen, hör jag ljud från lillasysters rum som bara växer i styrka. Det visar sig att vår kära nya familjemedlem anser att åtminstone en person bör hålla sig vaken för att leka med honom och han valde den som precis somnat. Hon var ju ensam.

Suck.
Fast nu sover de, det är vår (och sommartid!) och jag är ikapp på jobbet efter några intensiva dagar efter resan. Imorgon berättar vi om påsk för lite 8-åringar och kanske får jag umgås med maken. Igår var jag nämligen på denna föreställning som var helt otrolig.