... är vår Rubin. Bortsett från en putig mage.
Arg, lynnig och retsam likaså.
Det sistnämnda gör att vi är extremt spända och trötta här hemma. Lillasyster gråter i ett i ett för att R nyps, rivs och sliter saker ur händerna på henne. I nästa ögonblick ligger han med kinden mot golvet, kör en bil lite planlöst och orkar inte svara på tilltal. Ringarna runt ögonen har gått från rosa till mer lila. Och han är så trött. Så trött.
Och idag har jag gråtit åtminstone två gånger för att jag är så orolig för honom, samtidigt som jag är så fruktansvärt irriterad på honom och på att han inte kan "skärpa sig"; att han faktiskt inte måste stöta bort oss och göra oss arga nu när vi bara vill vagga honom och krama honom och göra allt bra med den där förbaskade magen.
Det låter så mycket så mycket som glutenintolerans. Allt. Tydligen även lynnigheten, retligheten och tröttheten.
Jag vill bara ha besked nu, för laborera på egen hand med gluten får man inte. Bör man inte.
Precis på samma sätt som det kändes att amma den lille kolikande som skrek när han fick mjölken i magen känns det nu att ge honom bröd. Och pasta. Sådant han gillar. Gillade.
Fast det finns ju en lösning. Det tror vi ju. Och vi får förhoppningsvis den snart. Och då tänker jag perspektiv igen. Det här är litet. Egentligen. Sluta gråta, dumma k.
Usch och fy! Stackars lilla Rubin! Och stackars er! Oro är hemskt, och oro för ens barn kanske det hemskaste. Hoppas, hoppas, hoppas att diagnosen ställs ögonaböj och att ni får rätsida på magproblemen - både de medicinska och de orsakade av oro.
SvaraRaderaFina K, gråt du, det behöver ju komma ut: oron, tröttheten, irritationen och sen det dåliga samvetet. Det är klart att det känns, att det inte står rätt till med det vackraste man har. Jag hoppas också på snabb diagnos så ni kommer ur vänteläget när man så lätt kan känna sig handlingsförlamad. Stor kram så länge, det kommer bli bra.
SvaraRaderaÅh, känner igen. Oron.
SvaraRaderaVarma omtankar.
Marie Jäder Molander (tror vi är kollegor)
Klart att tårarna måste få rinna ut när de kommer. Du är ju också trött och man blir så sliten av att ha barn som inte är friska. Jag hoppas att ni får ett snabbt svar nu och något som visar vad som är vad. Jag skickar kraft och kramar!
SvaraRaderaÅh så jobbigt! Men visst kan ni väl dra ner lite undertiden? Eller går det inte att mäta då, eller vad?
SvaraRaderaLåt tårarna rinna. Väntan är hemsk, skönt ändå att ni här en trolig diagnos att ställa in er på och inte bara en allmän oro och alla de hjärnspöken som kan följa med en sådan. Känner att jag projicerar en hel del nu, men kanske funkar du på samma sätt som jag?
SvaraRaderaNär jag vår på utredning för min mage hoppades jag innerligt att det skulle vara laktos eller gluten så att det skulle gå att göra något åt. Självklart vill man vara fullt frisk. Men när symptomen inte längre går att förneka ville jag bara ha en diagnos som lovade lindring.
Tänker på dig och din lille Rubin
Oj vad jobbigt! Stackars er allihopa, och hoppas, hoppas ni får något slags bra besked snart!
SvaraRaderamellanbarnet: Ja, jag förstod faktiskt inte det där med att oron för barnen skulle bli så monumental före de kom. Trots att man hört det klichémässigt ofta. Och oron ligger liksom och mal hela tiden, ibland större, ibland mindre... Tack, tack för tankarna på oss!
SvaraRaderaAnna ser dej: Ja, i de allra flesta fall blir det ju bra och får vi bara veta vad det är, så kan man ju börja agera. Nu har det varit lite bättre och genast känns relationen också bättre. Det behövs för att kunna hantera den här tiden, vill jag lova. Stor kram tillbaka till dig!
marie: Tack för omtanken! Oro är som ett hårt träningspass utan tillfredsställelsen efteråt. Så känns det ofta, tycker jag. (Kul med kollega, jag ska genast kolla upp dig!)
annika: Tack för din sändning, det hjälpte och hjälper. Stor kram till dig!
Kajsa: Nej, man får ju inte det, då finns risk för att testet man sedan tar inte visar rätt. Så just nu känns det som att man ger honom gift hela tiden... Inte så kul...
C: Ja, väntan är förskräcklig. Speciellt eftersom man ju inte kan agera under tiden och jag känner att jag måste agera. Och det är ju precis som du skriver. I somras var vi jätteoroliga för att det skulle vara just gluten. Nu skulle det kännas som en befrielse om vi fick veta. Tack för din tankar; det värmer. Kram
Akan-Kakan: Ja, fy. Aldrig kul när barnen inte kan säga exakt hur saker och ting är och vad som fattas dem. Det kan man ju iofs inte själv heller alltid, men det där ansvaret gentemot dem skaver ju enormt när man inte kan ge lindring.
Kram.
SvaraRaderaLena: Kram tillbaka och tack!
SvaraRaderastackars, stackars liten. och stackars er. hoppas ni ser en ljusning snart!
SvaraRaderafru a: Ja, remissen har tydligen skickats i alla fall, men två månader ska det ta. Inte klokt. Nu blir det ringa av.
SvaraRadera