30 timmar

..."extra" har jag spenderat med Rubinen de här två veckorna nu när hans dagistid har gått ned till 15 timmar/vecka. Det har varit urjobbigt, omöjligt (hjälp av mamma, pappa och bror nödvändigt), spännande och faktiskt stundom riktigt roligt. Igår t ex, under lunchen, var det just det sistnämnda då lillasyster L stod i mitt knä och skrek ett alldeles särskilt glädjetjut varje gång storebror sa "Igen!". Denna dialog upprepades ett tjugotal gånger med storebrors förtjusta skratt som resultat varje gång - då var det helt makalöst magiskt att få ynnesten att vara deras mamma.

Det har också som sagt varit stört omöjligt att upprätthålla en del av de rutiner och principer som livet kretsat kring de senaste månaderna. R's sömn har, som sagt, gått från okomplicerad till det motsatta och kräver för tillfället att någon ligger vid hans sida tills han somnat, dag som kväll. Detta har ju iofs lösts genom att jag fått assistans på olika sätt, men det har också lett till att hans sovtid dagtid kortats väsentligt. Bra, visade det sig, för nattningarna kvällstid är inte riktigt lika långdragna som de var i början då hans forna lättlagdhet försvann.

Urjobbigt är det förstås med två barn som skriker samtidigt, speciellt när det hela tiden fått innebära att lilla L hamnat som prio 2. I slutet av förra veckan, när R varit hemma två dagar, var hon väldigt uppstirrad och ledsen, men lugnade sig under helgen när vi kunde dela mer och hon också kunde få lite odelad positiv uppmärksamhet. Det är inte roligt när man inser att dagen mest handlat om att trösta den som inte får uppmärksamhet och skälla på den andre som hela tiden testar gränserna...

Men, det har också varit spännande, för detta är ju också en del i att lära känna dem. Tillsammans som syskonteam. Och dem tillsammans med mig, deras mamma.
Och spännande för jag inser att jag klarar av betydligt mer än jag trodde (dock ingen avancerad matlagning...). Så jag är lättad. Och idag börjar makens fyra veckor långa semester! Hurra!