Sömn 2

Sömn kommer förmodligen vara ämnet för otaliga inlägg på den här sidan, men eftersom jag insett att jag är en junkie på området så kanske det inte är så konstigt. Där maken blir matilsk, blir jag sömnilsk, s a s.

Just nu håller vi på med de där evighetsläggningarna av Rubinen som inleddes strax innan han fyllde två och som jag massvis med gånger offentligen klagat över (inte för att jag inbillar mig att vi är de enda som har det så här, utan för att vi varit så bortskämda med just detta tidigare, till skillnad från en hel del annat).
Lilla L är i den fas då amningen störs av ljud, ljus, rörelser, människor etc och därmed har det som tidigare fungerade som sövande amning gått över till att vara "på-väg-till-sängen"-amning. Följaktligen har hennes läggning också börjat ta en del tid och haltar i sin trygghet. Och tanken har börjat formas i ett "vad gör vi nu?", "vilket är nästa steg?".

Jag kommer ihåg sen storebror var så här gammal, att vi vid den här tidpunkten började skapa de där rutinerna som sedan skulle följa honom upp till aktuell ålder och som funkat ypperligt;

• varva ner
  
• klä om till pyjamas och byta till nattblöja
  
• födointag
  
• borsta tänder
  
• "Gud som haver..."
  
• lägga i sängen, söva och gå ut.
  

På något sätt, med få undantag, har Rubinen sedan somnat själv på mycket kort tid, trygg i sin säng. (Visserligen med varierande antal nattliga uppvak). Vi har, tråkigt rutinkörande som vi är, undvikit att som familj vara på andra ställen vid läggdags än hemma och accepterat att livet fått en ny form. Det har som sagt funkat bra. Tills nu.

Man kan så klart stirra upp sig över en mängd saker vad gäller hur ens liv är inrutat eller där det saknar nämnda rutor eller också kan man acceptera faktum i ett; "Ok, livet är så här just nu". Det knepiga, tycker jag personligen, är balansen på denna lina. För ibland är det ju faktiskt helt nödvändigt att något fungerar på ett visst sätt. Man måste exempelvis kunna lägga två barn själv utan att inkalla hjälp utifrån. Man måste hitta ett sätt att leva på, inte bara överleva på. Om det innebär att rutinerna får ruckas på då och då, kanske det är så det får bli. Men, det handlar också om att intala sig själv att det är en kort tid, en tid då man får offra en del av det som man tidigare lyxat med (som kvällsaktiviteter en masse). Jobb, å andra sidan, är svårt att rå på och det är svårt att motivera arbetsgivarens schemaläggning med ett "min man kan inte lägga båda barnen, alltså kan jag inte ha någon kvällstjänstgöring".

Så, nu gäller det alltså. Nya rutiner för Rubinen, eller acceptans och väntan på ett fas-slut? Fasen, vad svårt...