Det är med kluvna känslor den här gången som vi landat i stan igen. Jag har alltid aggressivt varit emot dem som flyttar ut till hus/landet/villasamhället/förorten för barnens skull. Jag har väl dock alltid ansett att det är helt ok att göra det om det är vad ens egna intressen säger;)...
Nu får jag ändå erkänna att saker och ting är enklare på många sätt i ett hus. Lägenhetsliv kräver mer av en som förälder. Jag gissar att tusen andra ting pockar på ens uppmärksamhet i ett hus; inte minst trädgård och underhåll. Sånt slipper vi i vår hyresrätt. Men. Faktum är att det ÄR skönt att kunna släppa ut tvååringen i trädgården på Österlen. Det ÄR skönt att maken och sonen kan ta en cykeltur och titta på fåren/korna/hästarna. Det ÄR skönt att kunna gå en skogspromenad utan att behöva ta bilen.
Frågan är väl om det räcker att ha det skönt på det sättet några veckor om året eller om man till slut besegras? Att mina intressen helt enkelt övergår från att vara närhet till stamstället, bio, caféer och vettiga affärer till enkelhet och avlastning, natur och två fria händer?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar