Det eviga småbarnsämnet har hamnat särskilt på tapeten hemma hos oss de senaste fyra veckorna. R har, som tidigare nämnts, övergivit sina utomordentliga sömnvanor och dels börjat vakna flera gånger varje natt, dels börjat vägra somna och somna om utan närheten av en vuxen i sängen. Eftersom han dessutom kastar sig av och an i vår säng gör han sovandet hos oss övriga rent omöjligt. I natt sov jag som längst en timme och då hade R och maken lagt sig i ett annat rum och dottern kommit in efter sin törnrosasömn... Komiskt att bebisen sover bättre än storebror.
I fas-tänkandet ingår en viss förhoppning om kortsiktighet, men jag är lite osäker på vad som kan klassas som fas egentligen? Ni som har eller har haft tvååringar; hur har deras sömn sett ut?
Stora S:s sömn har varit bra sedan hon föddes. Nästan. Men hon har perioder när hon är sjuk, extra trött eller lite ledsen och hängig som hon vägrar sova någonannanstans än i mannens och min säng. Och då nattningarna tar timmar.
SvaraRaderaMen så får det vara. Fas eller ej. Det är livet. Kram till dig
Yogamamma: Visst är det livet med allt vad det innebär. Mitt kontrollbehov säger mig dock att jag åtminstone behöver ta reda på om det är något jag kan GÖRA åt saken som jag inte redan gör, om du förstår vad jag menar? Kram tillbaka!
SvaraRadera