Tid

Tid är något högst relativt; det vet man ju inte minst som förälder. De första månaderna av kolik har varit LÅÅÅÅÅNGA och samtidigt går de ju fasansfullt snabbt, för plötsligt, när skrikandet är över, har det gått tre månader av ens liv utan att man riktigt hunnit reflektera över det.

Under R's koliktid upplevde jag verkligen att tiden stod stilla. Han kunde ha storlek 56 i, vad jag tyckte var, en evighet och sedan - hösten som följde - har jag nästan inga minnen från överhuvudtaget.

Vi hade en spellista på vår IPod som hette "R skriker" där bland annat hela Pipettes skiva fanns med. R blev lugn i sin oro om jag dansade och sjöng med honom i famnen till denna suveräna girl-power-skiva...

Med på listan fanns också Kristoffer Jonzons "Kyssen vid Rosenlund" som var den första låt som R "dansade" själv till i sin babysitter medan vi sjöng med för fulla halsar. Igår sjöng vi den igen för första gången sedan den där sommaren och förhösten. Jag bar R nära, nära och för ett ögonblick sköljde all den tid som gått över mig med full kraft. När han dessutom lade armarna om min hals och kinden tätt mot min började tårarna komma.
Jag vill hålla fast den här tiden och samtidigt - det är så fantastiskt att få följa både honom och lilla syster L under deras fortsatta steg i livet. Vilken nåd!