Stor bollpojke

I fredags när jag hämtade R på dagis, som han för övrigt själv väldigt pk kallar "förskolan", kommenterade en av hans fröknar (ja, jag vet - barnskötare/förskolelärare) det stora bollintresset. Och han är verkligen oförskämt duktig med bollen. Med bollar överhuvudtaget.

Det kommer inte från mig. Jag har alltid HATAT bollsporter. Försökt precis allt för att slippa volleyboll, sprungit fram och tillbaka på planen för att se ut som att jag jobbar när vi spelat fotboll; hela tiden tydligt utom räckhåll för bollen. Vald, inte sist, men nästan sist i brännboll och aldrig ens testat att bowla än mer att spela biljard. Pinsamt dålig, helt enkelt, i allt där något runt som rullar är inblandat. Maken däremot har varit tennistränare, spelar både badminton och squash, och jag vet inte allt...

På väg hem från lekplatsen idag när lilla sonen gick där vid min sida, stannade han plötsligt till vid en skolgård där två pojkar i lågstadieålder spelade fotboll. Fullständigt fastnaglad stod han kvar i tio minuter vid stängslet trots att jag lite varsamt försökte få honom att fortsätta gå och då slog det mig:
Han har ett intresse, ett intresse som jag inte delar, men som är gigantiskt ändå. Lite fjompigt av mig kanske, att inte på riktigt ha fattat det där med "egen person" förrän nu. Min lilla fina fotbollskille.