..har jag inte varit en mild, varlig och tålamodsspäckad mor. Och erfarenheten från Rubinens värsta trots har hjälpt föga. Alla är lite småförkylda så kanske är det en av orsakerna. Åtminstone till min egen bristande ork.
Middagen, som vi bjudit in vår finaste grannfru till, blev klimax på trotsdagen då Pydd vägrade sätta sig vid bordet och
1) stod och gallskrek i hallen
2) låg och gallskrek på köksmattan
3) gallskrek och ålade sig i min famn
medan Rubinen satt på sin plats och rörde så kraftigt i quinoan så att den flög åt alla håll (och givetvis även på vår middagsgäst) samtidigt som han var helt bortom kontakt. Jag tog undan hans tallrik och han upptäckte det inte på en hel minut.
Vår grannfru är tålig, men även hon såg till slut lite blek ut och jag skämdes så att jag inte visste vad jag skulle säga.
Jag vet att det inte alltid kommer att vara så här och det är jag djupt tacksam för, men de där redskapen som man tar fram när utbrottet är ett faktum behöver uppdateras, märker jag. Rubinen och Pydd är två helt olika karaktärer. Givetvis. Hon är långt mer verbal än vad R var i samma ålder och strider även tvärsäkert med ord. I R's fall hoppades jag lite på att det just var frustrationen över att inte kunna uttrycka fullt ut vad han upplevde, som orsakade en del av utbrotten, men, ja, jag vet inte. Det är väl långt mer komplext än så.
Tur att man får pauser emellanåt. Som nu när jag kan dricka mitt kamomillte i fred och längta efter morgondagens kaffe.
Och jag tänker att det är just de där små pauserna och vilostunderna som är så viktiga, viktiga när man har det där trotset så nära.
SvaraRaderaSå - vila på, så gott det går!
Ja, vilopauser är något man verkligen sätter pris på, när det har varit gallskrik dagen lång. Det är fantastiskt vad man klarar.
SvaraRaderaja, de där långa långa utbrotten när andra är med ser jag inte fram så mycket emot. Än så länge trotsar Lillan mest när det är bara hon och jag.
SvaraRaderakram till dig!
Yogamamma: Ja, det har du helt rätt i. Kanske att jag ska verkligen börja njuta medvetet av dem, inte bara pusta ut och skynda vidare. Kloka ord, som vanligt!
SvaraRaderaFröken K: Ja, det är ibland häftigt att tänka på vad man faktiskt klarar. Det trodde jag inte för fem år sedan. Eller, jag hade ju förstås ingen aning. Vila är guld!
C: Nej, hu. Jag vet ju att det är en del i utvecklingen, men jag sitter ändå där och önskar att de kunde vara lite mer... väluppfostrade... Kram tillbaka till dig!