När jag och min lillasyster satte igång med våra lekar fanns inte världen utanför. Alls.
Vi skydde den som pesten bakom neddragna rullgardiner och stängda garderobsdörrar.
Jag har alltid vårdat de där minnena ömt.
Minnen från varma somrar där vi satt vid hennes skrivbord bakom neddragna gardiner och klippte och sydde kläder till våra dockor och ponnysar, medan våra föräldrar låg och solade utanför på gräsmattan.
Minnen från hela lekvärldar inrymda i en obrukad bastu i vår källare, där tiden fullständigt försvann och bara gjorde sig påmind när vi då och då blev uppkallade för att delta i någon måltid.
Sommarloven var magiska och innehöll förstås även utelek när vi var yngre liksom julloven.
Jag älskade att vara barn. Inte så mycket att vara på väg in i puberteten och inte alls i de yngsta tonåren. Annat än tillsammans med syster. Då var världen magisk igen.
Och så där vill jag förstås - önskar av hela mitt hjärta - att mina barn ska uppleva sin uppväxt. Syskonmässigt. Inte på de andra sätten...
Lite avundsjuk är jag på dem som kan erbjuda sina barn ett systerskap. Lite lite. För det är den erfarenhet som jag själv kan relatera till. Samtidigt är jag helt lyrisk över att mina barn har funnit varandra. Det verkar så i alla fall. Under den här veckan som gått har de lekt. Och lekt. Och lekt. Och jag har gått omkring som på små moln och myst. Petat lite på maken. Och myst. Tänk så underbart att de gillar varandra! Tänk så underbart det är att de redan formar en lekvärld tillsammans!
Lite saknar jag att krypa in i den där bastun och få ägna hela dagar ihop med min syster. Vilken grej det var!
Åh, visst är det häftigt med syskonkärlek. Det blir liksom en dimension till av kärlek när de man ser att barnen man älskar faktiskt älskar varandra!
SvaraRaderaSysterskap är inte alltid positivt skriver jag och känner att jag verkligen inte vill skriva att mitt var negativt...men absolut inte så fint och nära som du skriver om ditt. Så eftersom jag oxå begåvats med en av varje kön, så hoppas jag så in i norden att det kan bli samma ändå, att de kan finna varandra. och den där kärleken man ser mellan dem. Det gör nästan ont, så fin är den. Kram!
SvaraRaderaÅhh, vad fint!
SvaraRaderaJag och min bror var inte så nära då vi var små. Kanske för att vi är olika, kanske för att vi är en av varje sort, eller kanske för att det är drygt 5 år mellan oss.
Kram till dig som har så fina små som älskar varandra!
Systerskap är fint. Jag har själv förmånen att ha två systrar som jag har fin relation till, och jag har dessutom fått två döttrar som kanske, förhoppningsvis får lika fin relation.
SvaraRaderaMen jag tror ändå att relationen är den viktiga,inte vilket kön barnen har.
jag har vänner som har systrar som de inte alls har någon kontakt med. Och jag har vänner som har bröder som de är jättetajta med.
Den ligger på ett djupt plan, den där kontakten.
Kram
Lena: Ja, precis. Som ringar på vattnet. Oerhört vackert och berörande!
SvaraRaderafröken blund slår dank: Självklart tänker jag att barnen kan älska varandra storartat oavsett kön. Jag kan ju bara utgå från mitt egna. Och från berättelser jag fått höra om både positivt och negativt syskonskap. Och det finns gott om berättelser om både och, som jag möter i jobbet. Själv har jag både en syster och en bror och älskar dem oerhört, men jag har växt upp med min syster på ett helt annat sätt, eftersom det bara är 2 år mellan oss och hela 9 år mellan mig och min bror. Kontentan som jag väl vill komma till, är att om man upplevt något positivt i livet så vill man att ens barn ska få chansen att uppleva detsamma. Men det har man förstås inga garantier för att de skulle, trots att de skulle få en ungefärlig samma situation. Jag hoppas att mina barn fortsätter att utveckla sin relation och att de förblir så nära som de är nu. Med gräl och allt. Kram!
C: Relationen med min syster är nog en av de viktigaste för utformningen av den person som jag är och har blivit. Samtidigt har jag ju ingen aning om hur det skulle vara utan. Livet är inget man kan planera utfallet av tyvärr (eller bra, egentligen). Jag hoppas så att de fortsätter att älska varandra! Kram tillbaka!
Yogamamma: Jaa, det är fint. Utifrån min erfarenhet. Och jag tror som du, relationen är det viktiga och personerna i den. Inte könet. Personkemin spelar nog en stor roll, den också. Kram till dig!