Se dig om!

Som många andra väljer jag att sammanfatta det år som precis trätt ur bild.

Januari inleddes med att barnen fick en kusin och innan beskedet kom var det hemska timmar av oro. Månaden fortsatte med förkylningar, öroninflammationer och TROTS from Hell. Jag slutade amma. Och helt plötsligt kunde Pydden gå. Bloggen fyllde ett år och Malmö var vintrigt vackert och kallt, vilket inte hörde till vanligheterna.

I februari åkte jag och bästa vännen L till Berlin. Jag blev väldigt trött på vintern väldigt snabbt, försökte ducka för kräksjuka, men det gick naturligtvis inte... Vilken tur att maken var föräldraledig och svärföräldrarna kunde rycka in. Sist men inte minst avslutades februari med att lilla lillasyster fyllde ett år.

Mars var jobbpackad, sjukdomspackad och samtidigt fortsatte jag gå kursen Småbarnsliv för att försöka lära mig att hantera Rubinens förskräckliga trotsfasoner. Vi försökte dessutom ta tag i de stora sömnproblemen och led av konstant sömnbrist. Jag och maken fick en paus med en natt utan barnen. En begravning, som var jobbig, av en familjemedlem genomfördes.


I april åtgärdades konsekvenserna av ytterligare en hårddiskkrasch och jag fick mig en ny dator. Jag försökte jobba lite mindre, vilket kompenserades med mer sjukdom och VÅR äntligen. Rubinens trots fortsatte och jag kände en lätt maktlöshet. Pydden fick dagisplats.

Maj var lite läskig i form av ett par sjukhusbesök med en viss Rubin. Det var också en månad med fortsatt mycket trots. Jag höll i och var på ett bröllop som skapade mycket känslor och tankar. Vi huttrade i majkylan som ändå var solig och jag och Rubinen gick på hans första högmässa tillsammans.

I juni började vi skola in Pydden, dokumenterade detta i bloggen och konstaterade att hon är ett gjutet dagisbarn. Trotset ändrade riktning för Rubinen och plötsligt sov vi dåligt igen. Rubinen fyllde tre år och firades förstås. Resultatet blev höstblåsor... För båda barnen... Och det blev vab-pussel med hjälp av barnens mormor och morfar.

I juli skaffade vi oss en nihola-cykel. Vilken grej! Jag var sjuk och fick äntligen gå på semester som maken anslöt sig till efter någon vecka. Vår ena katt blev akut sjuk och fick avlivas på min födelsedag. Pydden var sjuk i sommarvärmen och jag fick gå på Martha Wainwright-konsert med min älskade syster. Sjukdomarna fortsatte. Rubinen hade stor problem med sin mage och även maken blev sjuk. Vi spenderade en sjukvecka på Österlen, vilket trots allt blev bra och lugnt. Rubinen var argsint och började pottränas. Och även den lilla Pydden började visa sin personlighet tydligt...

I augusti avslutade vi semestern, grimaserade oss igenom måltider, konstaterade att syskonkärleken blev större, hanterade otaliga nedbajsade byxor och en konstant ond mage (Rubinens), konstaterade att hösten anlänt och jag fick testa på att hantera två barn själv när maken var på resa med sin far.

Under september jobbade jag vansinnigt mycket med sådant jag tycker är kul, Pyddens humör blev explosionsartat, alla utom maken var förkylda, jag anslöt mig till klädtematik, jag var i Berlin med bästa L, deppade över valresultat och konstaterade att jag älskar hösten.

Oktober innehöll reaktionen på den hysteriska september; jag var trött och närapå utarbetad. Rubinen pillade in ett opoppat popcorn i örat. Vi insåg att vi kunde börja samköra vissa bitar med barnen. Pydden började trotsa på allvar. Jag och Rubinen gick på teater för första gången tillsammans. Jag var vansinnigt arg på en dagisförälder och gick på föräldramöte samt stort dagisfödelsedagskalas. Jag var glad åt vab med en plötsligt stor pojke. Tematiken fortsatte klädesmässigt och vi började sjunga allsång till Goodbye Yellow Brick Road (vilket vi fortfarande gör).

I november fortsatte tema-veckorna. De 30 dagarna inleddes. En award erhölls och jag blev utmanad. Bajs-problematiken fortsatte. Pydden blev sjuk och min mage var allt annat än glad. Jobbet var ganska stressfyllt igen och jag gick på konsert.

I december slutfördes de 30 dagarna och det blev även lite tema. Jag var förkyld, Pydden var sjuk och i slutet av månaden blev även vår andra katt akut sjuk och vi tvingades avliva honom på juldagen. Barnen gick Lucia och jag arbetade med krubbvisningar. Arbetade, för övrigt, mycket. Vi hann trots det med mycket sociala aktiviteter också och decembers sista vecka blev riktigt riktigt fin, trots sorgen efter fina H.

Nu ser jag framåt. Och jag har faktiskt ingen aning om vart 2011 kommer att föra oss. Jag hoppas innerligt att det innehåller mindre död och mer födelse. Mindre sjukdom och mer glada skratt. Och gärna gärna att vi blir förskonade från kräksjuka. Fast det kan man ju drömma om.
Tack alla ni som dyker upp här i bloggen med era kommentarer då och då. Ni är ett mycket stort glädjeämne! Jag känner mig riktigt glad åt att ha fått möta er här!